Marcus, du har precis släppt boken ”Föraktet”, berätta! Vad tar du med oss på för resa den här gången?
– Under tiden jag skrev den här romanen sa jag skämtsamt att jag skrev på mitt bög-epos. Och det var exakt vad det blev. Och det känns extra viktigt idag när det blåser mörka vindar, att verkligen ge världen någonting som är unapologetically gay.

Kan man se boken som en slags fortsättning på Torka aldrig tårar, efter hiv och aids och vad som väntade för utmaningar då?
– Det är främst en roman om ett liv, men samtidigt om en tid så det skulle jag säga att det är. Det är svårt att prata om en generationsroman om homosexuella män utan att nämna Jonas Gardells Torka aldrig tårar. Ingen jämförelse i övrigt, men han beskrev sin generation. Jag tar väl på ett sätt vid och beskriver min generation. Den var ju inte alls lika illa men vi hade våra svårigheter. Vi kom ut i löftet om att det var ok att vara precis som man är. Men lärde oss samtidigt att dölja det. Jag tror den kontrasten skapade en hel generation av förvirrade homosexuella män.
En svensk man i New York tidigt 2000-tal, hur mycket du är det i huvudpersonen Isak?
– Det är ju i särklass det mest personliga jag skrivit, utan att för del delen vara självbiografiskt. Men det är intressant att fundera på var gränsen går mellan autofiktion och fiktion. Min huvudperson Isak är inte jag. Men han skulle kunna vara jag. Han kommer från en liten stad, i detta fall Motala. Han gör saker jag gjorde, saker jag inte gjorde, saker jag önskar att jag gjorde och saker jag är glad att jag inte gjorde. Men han är, precis som jag en person av sin tid. Allt ifrån utsatthet till barnlängtan är sådant jag själv upplevt. Mellan småstadens tystnad och storstadens anonymitet. Jag har använt musik, fotografi och popkulturella ögonblick från 2000-talet som en tråd genom berättelsen. Det är Britney, MTV, MSN, brända cd-skivor, smygläsa Attitude på Pressbyrån och allt som hör den tiden till. Jag förstår att den här romanen inte är för alla. Men för vissa kommer den vara allt.
Finns det paralleller till andra böcker också?
– Många har kallat Föraktet för Sveriges svar på Yanagiharas succéroman från 2015 Ett litet liv vilket är en svindlande och smickrande jämförelse. Att nämnas i samma andetag som Ett litet liv är stort men det är stora skor att försöka fylla.
Har den varit svårt att skriva?
– Stundtals absolut. Den har ju tagit två år att skriva. Processen har dessutom varit annorlunda mot mina tidigare böcker, mer naket och med färre riktlinjer. Det har känts friare att skriva men samtidigt då svårare just av den anledningen. Att arbeta fram någonting som är mer organiskt än för den delen kommersiellt mallat.

Det är ingen liten bok heller, nästan 600 sidor… Var det meningen från början?
– Jag kände tidigt att om den här romanen ska bli som jag verkligen vill så kommer den behöva bli lång och maffig. Så jag är väldigt glad över att det blev så. Och att jag fick chansen att göra det, att förlaget trodde på min vision och lät mig göra det. Det är en ynnest att få bygga en värld som har ett sådant omfång, detaljrikedom och verkligen få ge sig hän till det. Det har varit en dröm.
Du har gjort succé med flera skönlitterära böcker där mestadels heteropar varit i fokus (Dina färger var blå, Där du en gång gick, Om en syster, Trädgårdsmästarens dotter), men nu är det bögerier för hela slanten, vad kommer det sig?
– Det markerar ett skifte. Jag kände att det var dags, både för mig själv och mina läsare. Det känns som ett naturligt steg i min utveckling. Det är svårt att beskriva utan att avslöja för mycket. Kärnan i mina böcker är fortfarande densamma: känslor, relationer som skaver och människor som försöker hitta sig själva. Det är en roman som kommer att riva upp förväntningar, men också skapa nya. Jag har verkligen väntat på ett få skriva en sådan här roman.
Är det någon särskild del i boken du är extra nöjd med?
– Det var otroligt att skriva om nittiotalet och tidigt 2000-tal med allt vad det innebar. Nostalgin men även ångesten i att gå tillbaka i tiden. Jag tycker de delarna blev nära och äkta. Det finns en scen om ett sexuellt uppvaknande på ett bibelläger som jag fortfarande tänker på.
Och någon del som var extra svår att skriva?
– Det finns helt klart några delar som varit extra svåra, både tekniskt och rent emotionellt. Det är en tung berättelse och det tvingar dig ibland ner i djupet för att hitta språket för det som är smärtsamt.
Det finns ju en romantiserad bild av att författare hyr ett hus typ på Franska Rivieran och låser in sig och skriver på dagarna, hur är det för dig, var sitter du helst och skriver nånstans, och när på dygnet?
– Alltså, att låsa in sig är väldigt produktivt oavsett plats skulle jag säga. Rivieran hade ju varit fantastiskt men så glammigt är det tyvärr inte. Jag sitter mest hemma i soffan i kalsonger och dricker Pepsi Max. Men jag har också kvar min gamla pyttelilla etta uppe på Mariaberget och använder den som skrivarlya/dayoffice vilket är fantastiskt att kunna göra. Jag hör nu att jag kanske tyvärr späder på den romantiserande bilden av en författare. Haha.
Vem ska spela huvudrollen som Isak om boken blir film?
– Det är lite knepigt eftersom vi får följa Isak under nästan fyrtio år. Men jag skulle nog säga Björn Elgerd. Jag är övertygad om att han skulle göra Isak så bra!
Din debutroman var ju ”Tusen bitar” som handlade om ”kärlek mellan två män och om människorna som hatar den kärleken kraftfullt”, och nu kommer ”Föraktet”, bor det fler böcker med bögtema i dig?
– Jag skriver för fullt på nästa roman som även den är gay. Jag kan inte avslöja så mycket mer men jag kan säga att det är mer ett porträtt av ett äktenskap än ett regelrätt personporträtt som Föraktet är.
Vad gör du annars i livet, jobb, relation, bor?
– Jag bor på Södermalm i Stockholm med min kille Martin och hunden Bibbi. Och jag jobbar fortfarande deltid som specialistsjuksköterska när jag inte skriver.