I Hofesh Shechters senaste föreställning på Dansens Hus, Theatre of Dreams (premiär i Paris 2024) sitter ensemblen mot slutet med ryggen mot publiken på den upplysta scenen. De tittar mot horisonten medan ljudet av bombplan som lyfter hörs i bakgrunden. Eller är det mullret från en bomb som exploderat, bilden av atombombens sken.

Sen reser de sig upp och dansar. Igen. I ett slags trots. Vi dansar trots allt.

I drömmarnas teater blir varje tolkning såklart främst något som handlar om ens egna referenser och fantasier. Men oavsett hur vi upplever verket är Shechter en mästare i att forma de stora kroppsrörelserna i kombination med de små, detaljrika. Det breda och svepande i gruppens dynamik, med armarnas, händernas och fingrarnas intensiva detaljer.

Salong och scen är kolsvarta. Draperier dras för och öppnas, ibland bara delvis, och visar dansarna i grupp, en och en eller i par. Ibland syns liveorkestern, med tre musiker i röda kostymer.

För var och en som dansat på technofester, på Snax i Berlin eller vid andra tillfällen då Berghain och LabOratory håller öppet samtidigt känns de första attackerande technorytmerna igen. Den kollektiva dansen men också önskan att uttrycka sig själv. Gruppens extatiska dans liknar en hyllning som övergår till en tillbedjan av guldkalven.

Som just ett riktigt bra, extatiskt, dansgolv. I passager rör sig några dansare som apor medan andra skrider paraderande i nästan förnäma poser.

Enstaka dansare gör utfall. Några träder själva ut, står ut, andra stöts ut, faller ihop av utmattning, isoleras. Tablåerna som uppstår när draperierna först döljer en grupp dansare och sedan öppnas mot en annan grupp i rörelse får mig att tänka på fotografen Wolfgang Tillmans bilder från 90-talets berlinska technoscen. Glädjen, sexualitetens lust, utmattningen. Tänker på de magiska nätterna, de fantastiska vyerna men också på dem som inte orkade det kollektiva, de som gick under.

Musiken övergår till ett slags berlinsk kabaret, och så blir det smäckert lockande fado där publiken bjuds upp till dans. Vi hör folkmusiktoner från Balkan eller är det något från chassidernas galna nyårsfirande i ukrainska Uman som fladdrar förbi i en ton och en rörelse? Snart sagt alla folkmusikens toner och rytmer hörs, undantaget schottis.

Under denna en och en halv timme långa musikresa, där Hofesh Shechter själv har komponerat den liveframförda musiken, återkommer kontrasten mellan å ena sidan den kraftfulla dansen, glädjen och extasen, kanske också något påtvingat, och å andra sidan viljan att bryta sig loss, pröva sitt eget, stötas ut och några välkomnas tillbaka.

Det är lätt att dras med i Hofesh Shechters dansverk, fokusera på de 13 dansarnas fantastiska rörelser, svepas med av musiken, njuta av hur helheten skapas och utvecklas. Allt detta utan att leta efter berättelser eller söka andra förklaringar än de drömmar som skapas.

Theatre of Dreams framförs även fredag till söndag. Det är näst intill fullsatt men inte helt slutsålt. Älskar du dans och vill svepas med och drömma dig bort i dina egna minnen, missa då inte denna möjlighet.

Sen en helt annan sak. Lokalen är stundvis kolsvart. Men tror du inte att några i publiken just då nödvändigtvis måste tända lampan på mobiltelefonen för att leta efter något? Det är, såklart, helt förbjudet att filma och ta bilder, men tror du inte att det ändå är något pucko som filmar, i stället för att se och njuta där och då, och än värre puckon som smygfotograferar men inte fattar att de måste stänga av blixten.

Dags för teatrar att kräva det skolor gör, lämna mobilen utanför!?