När Torka aldrig tårar utan handskar sändes på SVT hösten 2012 stannade Sverige upp. Jonas Gardells berättelse om Rasmus och Benjamin – om kärlek, vänskap och förlust under den tid då aids drog in som en mardröm i det svenska 1980-talet – berörde på djupet. Serien byggde på Gardells romantrilogi med samma namn och blev snabbt en av de mest omtalade och älskade dramaserierna i modern svensk tv-historia.
För många väckte berättelsen smärtsamma minnen till liv. Den påminde om en tid då unga män dog i tysthet, när rädslan var större än förståelsen, och då fördomar skar djupare än sjukdomen själv. Men den gjorde också något mer – den gav ansikten, röster och värdighet åt dem som en gång tystades. Rasmus och Benjamin blev symboler för en kärlek som trotsade både normer och död. Deras kärlek, skildrad med värme, humor och ömhet, visade att även i den mörkaste tiden kan ljuset från närhet och gemenskap vara starkare än allt annat.
Böckerna och serien väckte en våg av känslor. Trots att många som levt genom 1980-talets hiv-kris vittnade om hur gamla sår revs upp, var det också läkande att se historien berättas – äntligen, och med respekt. För en yngre generation blev Torka aldrig tårar utan handskar en påminnelse om det pris som tidigare generationer fått betala för rätten att älska öppet.
På QX-galan 2013 tilldelades Jonas Gardell priset för årets homo, och priset överlämnades av kronprinsessan Victoria. Hennes ord när hon överlämnade priset ekade långt utanför galan:
”Vi ska torka varandras tårar”.
De orden sammanfattar mycket av det som serien handlade om – kärlek, medmänsklighet och modet att se varandra. Torka aldrig tårar utan handskar blev inte bara en berättelse om två unga män, den blev en del av vårt gemensamma minne, en påminnelse om att ingen ska behöva stå ensam, och att kärleken alltid är större än rädslan.

Hösten 2026 är det världspremiär för musikalen Torka aldrig tårar utan handskar på Göta Lejon i Stockholm. Och det är ett riktigt dreamteam som ska ro musikalen i hamn. Jonas Gardell har skrivit manus samt texter till musiken som komponerats av Fredrik Kempe. ARV-regissören Carl Johan Karlson har fått det hedersamma uppdraget att regissera och i huvudrollerna som Rasmus och Benjamin ser vi Martin Stokke Mathiesen, 25 och Valdemar Wahlbeck, 22. Och ingen mindre än Ola Salo har tilldelats rollen som Paul.
QX samlade Martin, Valdemar och Ola i Peter Knutsons studio en dag i november för den allra första intervjun med dem om musikalen.
Martin: Jag fick tidigt lite ’inside information’ att det här var på gång när jag jobbade med Fredrik Kempe i Änglagård. Då sa han att det kanske kunde vara något för mig. Sen blev jag kallad till audition för att provspela för rollen som Benjamin, då fick jag läsa mot Valdemar och Ola. Vi sjöng ett smakprov på en duett och efter att jag och Valdemar hade läst en scen från manus mot varandra gick vi och åt sushi efteråt vid Odenplan minns jag. Vi sa hejdå, men precis när jag gått fick jag ett samtal att de ville ha mig som Benjamin.
Valdemar: Då sms:ade du mig och skrev, ”hallå, har du hört något?” och precis då ringde de och sa att jag fått rollen som Rasmus.
Istället för att åka hem möttes killarna upp igen.
Valdemar: Ja, det var ett riktigt moment. Vi bara jublade och kramades.
Martin: Ja, det är svårt att veta var man ska göra av energin i såna lägen. Vi ville verkligen ha dessa roller.

Martin sågs nyligen i musikalen Dear Evan Hansen där han hade huvudrollen och innan den var han med i Änglagård. Valdemar slog igenom förra sommaren när han gestaltade Per Gessle i filmen om Gyllene Tider. Nu går han Balettakademien i Göteborg och pluggar till musikalartist.
Valdemar: Jag har inte varit med i någon musikal tidigare – jag har bara pluggat så det här blir min första.
Och killarna hade aldrig träffats tidigare.
Martin: Nej, men vi pluggade samtidigt i Göteborg när jag gick på Scenskolan, men vi möttes aldrig.
Några direkta minnen från när Torka aldrig tårar utan handskar gavs ut som bok eller sändes på tv har de inte.
Valdemar: Nej, jag var bara tio år när serien gick på tv, så jag såg den först senare. Men då gjorde den självklart ett starkt intryck.
Martin: Mycket av det som hände på 80-talet var nytt för mig när jag såg serien. Hur gaycommunityt behandlades och hur de blev syndabockar. Men trots allt mörker finns det mycket värme i den här berättelsen.
Valdemar: Ja, det är en så dynamisk historia – från glittrande gaykultur till sorg och död, till vänskap och motståndskraft. Och så mycket musik! Det kommer förhoppningsvis bli både stora shownummer och tårfyllda ballader.
Hur känns det att axla de här rollerna som betyder så mycket i HBTQ-världen?
Valdemar: Det känns stort. Man känner en viss press självklart eftersom det finns så mycket historia i materialet. Men det är också en chans att hitta något eget – den har ju aldrig gjorts på en musikalscen förut.
Martin: Nej, precis, man ska nog inte försöka efterlikna något, utan utgå från sig själv, jag vill göra Benjamin till min egen.
Valdemar: Exakt, jag vill inte heller låsa mig vid någon förväntan om hur Rasmus ”ska” vara. Jag vill följa manuset och hitta vem han är. Kommer han fortfarande från Koppom? Vad har han för dialekt och approach? Jag kan ju dra paralleller till mitt eget liv – att komma från en mindre stad till en större. Men vi vet egentligen inte så mycket om hur våra karaktärer kommer formas. Det är nog bara Fredrik och Jonas som vet än så länge.
Vad ser ni mest fram emot?
Valdemar: Att komma till Stockholm (skrattar). Och att läsa manuset. Jag längtar efter att få göra ett riktigt stort nummer i musikalen där man får köra järnet och använda hela kroppen.
Martin: Ja, musiken ser jag fram emot – att få höra hela soundtracket. Det finns många moments i manuset som kommer klä en sång, utan att det blir klyschigt. Musikal är som bäst när det är så organiskt att man känner ”här är det så stora känslor att det måste sjungas”.
Vad känns mest utmanande?
Martin: Sångtekniskt är det alltid en utmaning.
Valdemar: För mig handlar det mest om att hitta äkthet och trovärdighet, att verkligen ’connecta’ med rollen.
Och hur är kemin mellan er två?
Valdemar: Vi är ju castade för varandra så det måste ju redan finnas en grundkemi tänker jag. Men vi får väl fika och festa lite ihop. Ta några barrundor i vår och träffas lite i sommar, bygga en relation. Det är ju viktigt att man trivs ihop privat,
Martin: Ja, jag kommer från Dear Evan Hansen, och där jobbade vi mycket med att skapa personliga band innan repetitionerna. Jag, regissören och Sussie Eriksson tog några glas och delade anekdoter från våra liv, på så sätt hade vi ett band redan innan vi började repetera. Det hjälper i föreställningar där det är mycket närhet och intima relationer att dela med sig av sina erfarenheter och att ha personliga band till varandra.
Valdemar: Det måste vi också göra, dricka och grotta ner oss i varandra trauman (skrattar). Sen är vi ju skådespelare båda två så det är ju vårt jobb att få till kemin, min uppgift är ju att älska dig!
Valdemar berättar att han fördjupat sig i just homosexualitet och historia.
Valdemar: Ja, jag pratar mycket med vänner som är gay för att förstå mer på djupet och just nu läser jag Walt Odets bok Out of the Shadows: The Psychology of Gay Men’s Lives, som handlar om intimitet, stigma och trauman efter aids-epidemin. Jag känner en väldig vördnad till att jag ska få axla en väldigt betydelsefull och viktig roll och jag vill verkligen inte göra fel.
Martin: Det här är ju en historia som man kan ta till sig oavsett ålder och läggning. Den handlar om utanförskap och kärlek – saker som väldigt många kan känna igen sig i.
Valdemar: Ja, det är en fantastisk kärlekshistoria. Det vackraste i det allra hemskaste – och människor som kämpar för något.
Martin: Ja, att våga älska, det är väl den största lyckan vi har – att känna kärlek. Jag älskar det perspektivet, oavsett om det är kärlek till kompisar, till sin partner eller föräldrar – glöm karriär och stress – det är kärlek som betyder något.
Har ni träffat Adam Pålsson och Adam Lundgren, som spelade rollerna i tv-serien?
Martin: Nej, men det skulle vi jättegärna vilja.
Valdemar: Ja, jag vill veta hur de förberedde sig och hur de tog sig an rollerna.
Vad hoppas ni att musikalen ska leda till?
Martin: Att många ser den, så klart, men också att den väcker samtal. Jag älskar när teater leder till diskussioner. I Dear Evan Hansen handlade det om psykisk ohälsa – här blir det hiv, aids, kärlek, rädsla och normer. Jag gillar att jobba med pjäser som betyder något.
Valdemar: Och så hoppas vi såklart att hela gayvärlden ska ta oss till sina hjärtan.