Du har säkert sett honom på Mälarpaviljongen under sommarmånaderna där han jobbat i många år. Alltid koncentrerad, nästan lite bestämd. Hans namn är Rami Awad och han är från Palestina.
Jag blev nyfiken på vem han är och varför han kom till Sverige så jag frågade om han ville vara med i vår artikelserie ”Hur hamnade du här?” Det ville han.
Det blev en intervju som pågick i över en timme. Medan Rami berättade om sitt liv satt jag mest och gapade förvånat. Hans liv är en film, en blandning av skräck, action, romantik, äventyr och svart komedi. Finns det ens en sån filmgenre?
När vi är klara med intervjun är jag helt matt, och jag får dåligt samvete när jag tänker på hur enkelt mitt liv har varit, och det ofattbara i att Rami faktiskt sitter här mittemot mig.
Men vi börjar från början.
Rami är 33 år och uppvuxen i Ramallah på Västbanken i en stor familj, en familj som är känd över hela Palestina och som alltid haft det gott ställt. Hans mamma jobbar i diplomatsektorn i landet och hans farbror sitter i regeringen idag. Han är en av fyra bröder och han berättar att han hade en supertajt relation med sina bröder, framför allt med storebrodern.
– Trots att jag hade ett väldigt bra liv, bra utbildning och bra jobb inom finans så kunde jag inte vara mig själv till 100% eftersom jag insåg att jag är gay. Jag hade en tjej som jag sa var min flickvän men hon visste att jag var gay, men du vet, det går inte att vara öppet gay i Palestina, så jag fick leva diskret.

En dag åker Rami till Berlin på jobb, där öppnar han grindr och ser en kille han gillar, de börjar skriva och möts senare upp.
– Och vi blir totalförälskade direkt. Men… det var ju ett stort problem, han var från Israel. Av alla människor som finns på grindr så träffar jag en kille som är från Israel. Vad är oddsen?
Men ingen av killarna bryr sig om det, tvärtom.
– Han älskade att jag var från Palestina, han är en schyst och bra kille som vill att människor ska leva i fred. Och vi blev så kära, herregud.
Killarna håller kontakten, de ses allt oftare, både i Ramallah och i Tel Aviv dit Rami kan ta sig tack vare att han har ett speciellt passerkort och lätt går före köerna vid alla checkpoints.
– Men jag började tappa kontrollen, säger Rami. Jag var så kär och var inte lika diskret längre. Jag festade mer, jag gick på gayevents, och jag lade upp bilder när jag var i Tel Aviv och i Jaffa. Men aldrig på min pojkvän.
Våren 2018 följer Rami med sin kille på en gala i Tel Aviv, någon tar bilder på dem tillsammans och dagen efter når dessa bilder Ramis konservativa farbror.
– Där och då vände hela mitt liv, det var dagen då allt började bli svårt i mitt liv.
Ramis farbror hade stort inflytande i landet att såg till att bilderna aldrig publicerades. Och Rami kände hur hans liv i Palestina helt plötsligt var i fara.
– Inte nog med att jag var gay, jag hade dessutom en pojkvän från Israel. Det var skandal, det var totalkatastrof, säger han och berättar utan att gå in i detalj att det var nära att han mördades.
Rami och hans kille bestämmer sig för att de ska fly därifrån och starta ett nytt liv tillsammans någon annanstans, i ett annat land. Rami får turistvisum i Sverige men kan inte flyga från Israel utan måste flyga från Jordanien, hans kille ska flyga från Israel.
– Mitt plan skulle anlända till Arlanda två timmar tidigare än hans så jag skulle vänta på honom där.

Rami landar i Sverige den 18 juni 2018 kl 12.30 och sätter sig och väntar…
Men killen kommer inte. Han är inte ombord på planet. Rami försöker nå honom, han ringer, sms;ar, men kommer inte fram, han inser att killen blockat honom.
– Han kom aldrig, säger Rami och blir tyst. Han ghostade mig totalt. Inget mail, inget sms. Jag hörde ingenting från honom på tre år, då fick jag ett sms…
Vad hade hänt honom?
– Han hade fått panik och ångrat sig, men inte vågat säga det till mig.
Rami tog in på ett hostel vid Fridhemsplan, han hade bara lyckats få med sig 20 000 kr hemifrån.
– Jag besökte Migrationsverket i Solna för att söka asyl men de bad mig återkomma när mitt turistvisum gått ut. Innan dess kunde de inte hjälpa mig.

Rami tillbringade tolv dagar i Stockholm, tankarna snurrade, han var helt ensam i en ny stad i ett nytt land och försökte leva snålt så pengarna skulle räcka, men efter tolv dagar på hostel hade han bara 500 kr kvar och han hoppades att Migrationsverket skulle hjälpa honom. När han ansökte om asyl bad de honom återkomma om ytterligare några dagar så skulle de försöka hitta ett boende åt honom.
– Under dessa tre dagar hade jag ingenstans att bo. Jag var hemlös. Det var mina värsta dagar i livet. I Ramallah hade jag ett stort fint hus och nu var jag hemlös i Stockholm, jag hade ingenstans att ta vägen och hade bara råd att äta en korv för 15 kr. Och när han efter tre dagar gick tillbaka till Migrationsverket väntade nästa bakslag.
– Jag fick en lapp med en adress där jag skulle bo – det var i Boden! Och så fick jag en tågbiljett.

Rami satte sig på nattåget till Boden men när han väl kom fram och gick till sin lägenhet där han skulle bo visade det sig att det bodde ytterligare sju personer där.
– Och det luktade gräs i hela lägenheten. Jag fick panik, säger han.
Rami bestämde sig för att åka tillbaka till Stockholm dagen efter, det fick bära eller brista. Men här kunde han inte vara.
– Tack vare att jag gjorde en ”check in” på Facebook, där det stod att jag var i Stockholm, såg en tjej jag träffat i Berlin av en slump det. Jag visste inte att hon bodde i Stockholm. Men så ringde hon mig och jag tappade det helt. Jag berättade allt och grät så mycket.
”Jag ska kolla med ett par jag känner om du kan bo hos dem”, sa hon och dagen efter fick Rami flytta hem till Sara och Peter.
– De sa att jag fick bo hos dem och att de skulle hjälpa mig. De har verkligen gjort allt för mig, utan dem skulle jag inte sitta här. De blev min svenska familj.
Sara och Peters röda soffa i Hökarängen blev Ramis nya hem och trygghet.
– De hade inga egna barn, men Sara sa att hon nu fått en son som var 25 år (skrattar).
Rami kom i kontakt med en kille som kände Arto Winter som ägde Mälarpaviljongen och tipsade Rami om att prata med honom. Och när Arto kom in i bilden tog Ramis liv en ny vändning. Rami fick jobb, han började som diskplockare på Mälarpaviljongen men allt eftersom åren gått har han fått mer och mer ansvar och idag, åtta somrar senare, är Rami fast anställd som Operation och Event-ansvarig.
– Arto har hjälpt mig jättemycket. Han är inte bara min chef idag, vi är vänner, vi reser ihop och käkar middagar tillsammans. För mig är han en gayikon i Stockholm. Jag har lärt mig så mycket av Arto. Han är generös med sina kontakter och han har hela tiden trott på mig och gett mig mer ansvar. En av anledningarna till att jag är ”fast” i restaurangbranschen är tack vare att jag fått jobba med Arto.
Rami berättar att han även varit tillbaka i Palestina sen han tvingades fly. Det var inte helt riskfritt och han behövde betala väldigt mycket pengar för att kunna ta sig både in och ut.
– Jag åkte dit 2024 för att hälsa på min mormor som var döende, jag var rädd för vad som kunde hända mig och jag hade planerat resan i detalj, men jag ville ta ett sista avsked.
Hur var det att vara tillbaka?
– Det var så märkligt, jag var chockad att ingen pratat om min läggning eller om mig, jag bara försvann och ingen brydde sig.
Hur är kontakten med din familj idag?
– Min mamma och jag hörs nästan varje dag, jag och två av mina bröder har kontakt idag, men min äldre bror, som jag var tajtast med, vill inte ha kontakt med mig eftersom jag är gay.
Hur är det att vara i Sverige och se alla bilder på från Gaza och allt som händer i Palestina?
– Fruktansvärt. Jag var tvungen att stänga ner mina sociala medier för jag klarade inte av att se allt. Vårt hus är intakt eftersom vi bor på Västbanken, Men det är hemskt att se ens land, sina landsmän, kvinnor och barn utplånas.
Vid sidan om jobbet på Mälarpaviljongen har Rami även suttit i skolbänken de senaste två åren och i vår kommer han att vara klar med sin master i Business sustainability. Dessutom är han i juni inbjuden till Stockholms Stadshus för att fira att han numera är svensk medborgare.
– Och så ska jag köpa lägenhet, säger han. Det är ju skitdyrt men jag är redo för det. Jag vill stanna i Stockholm.