Redan från start var idén för numret tydlig för Patrik: Publiken ska inte bara höra låten, de ska uppleva en hel natt.

– Tanken med numret är att ge mig utrymme att förmedla sången i början, med en ganska strategisk känsla, och sen börjar man skymta golvet och dansarna som ligger i det. Redan där introduceras den där lite svettiga klubbkänslan, med händer som kommer upp ur golvet, nästan lite Titanic-hand-feeling, berättar han.

Sedan växer numret, precis som en klubbnatt.
– Dansarna får komma upp och dansa med mig och så blir det liksom full on klubb. Det börjar med solnedgången och slutar med soluppgången, och däremellan får vi en liten resa.

Visionen om scenbilden med en kub och ett lyft han verkligen ville få med fanns tidigt.
– Jag ville att det skulle kännas som en Berlin-undergroundklubb. Produktionen hade typ samma vision, så vi möttes väldigt snabbt i hur det skulle bli. Jag tycker att vi har skapat någonting unikt som jag inte riktigt kan se någon annan framföra. Det känns bara som att det är min låt och att det är jag som ska göra den.

På omslaget finns citatet ”The rising sun will bring us something new” – en rad som också sammanfattar låtens budskap.
– Även om det är en klubbig låt där vi har kul och det är svettigt och härligt, så handlar texten om hopp och ljus och att sprida kärlek, i alla fall för mig. Det är nog min favoritrad.

Och favoritögonblicket på scen?
– Jag älskar när jag får lyftas. Det är så kul, för vem gör ens så? Jag får känna att jag svävar över publiken, även om det egentligen är dansarna som lyfter mig.

Med referenser till Berlin, intimt dansande dansare och undergroundklubb, finns det fortfarande en rädsla att något ska uppfattas som ”för gay”?
– Inte en rädsla, men verkligheten är väl att det kan bli ”för gay” för vissa som ska vilja rösta. Men det är ingenting jag tänker anpassa bort. Jag har inte försökt straightwasha numret för att vinna röster. Jag är ändå mig själv, och så får folk gilla det eller inte gilla det.

Sedan sist Patrik Jean tävlade har livet förändrats på ett avgörande sätt: han har blivit pappa. Något som gjort honom både lugnare och tryggare i sitt artisteri.
– Det är absolut lika viktigt att vara med nu, men jag gör det inte bara för mig själv längre. Och om någonting går fel så är det inte heller lika farligt. Jag har inte samma behov av att allt måste vara perfekt, trots att jag är perfektionist. Som pappa har jag lärt mig att det är okej att inte vara perfekt. Jag vet att jag har en familj att komma hem till i slutet av dagen, och det gör mig väldigt lugn.

Så här långt i årets tävling är han imponerad av nivån, och särskilt en artist.
– Min favorit just nu är Felicia. Hon är i lite samma klubbiga universum som jag, med techno-flirt, och hon är en sån jävla performer.

Bakom scenen finns dessutom en extra trygghet: Melanie Wehbe som körar. Hon är hans bästa vän, som också varit med och skrivit låten.
– Det betyder jättemycket. Jag hör henne i mina öron när jag vill och hon kan säga små betryggande saker till mig. Det är en enorm trygghet. Hon har skrivit låten, så det här betyder lika mycket för henne,  det är häftigt att få dela det.

Och hur tror han att det kommer kännas när allt är över på lördagskvällen?
– Förhoppningsvis sjukt bra. Magkänslan säger att jag kommer må jävligt bra.