Jag når Joakim när han precis tagit en paus utanför Nyköping. En caffe latte i handen, några mil avklarade och ytterligare tre mil återstår innan dagens etapp är slut.
– Jag har sprungit en bit på morgonen och ska springa tre mil till i dag, säger han.

På torsdagen avslutar han sitt löparäventyr ”Little man runs Göta Kanal”. Den 13 juli tog han tåget från Malmö till Göteborg och började springa. Sedan dess har det blivit omkring ett maraton om dagen, helt på egen hand.
Varför började du med sådana här äventyr?
– Idén har vuxit fram under flera år. Jag har blivit intresserad av olika löpäventyr och fått inspiration från andra på nätet. Det känns spännande att ge sig på något sådant här och att springa längs Göta kanal kändes som en bra nybörjarvariant.
Men Göta kanal betyder också något alldeles särskilt för honom.
– Sommaren 1988 åkte jag och min familj båt genom Göta kanal. Det ville jag återuppleva. Min pappa gick bort i en hjärntumör för knappt två år sedan, så i samband med löpäventyret startade jag också en insamling till Hjärnfonden.
Har du fått tillbaka några gamla minnen längs vägen?
– Ja, särskilt vid slussarna. Jag och pappa hade ett bra samarbete när vi slussade båten. Jag minns hur smidigt vi alltid löste det tillsammans.
På ryggen bär han allt han behöver.
– Jag har en Prideflagga på ryggsäcken. Där i finns också tält och liggunderlag, berättar han.
Maten blir det som finns längs vägen.
– Jag äter där jag kan. Det har blivit en del pizza, hamburgare och kebab.
73 mil ensam låter tufft. Blir det aldrig ensamt?
– Nej, faktiskt inte. Jag möter alltid människor som hejar på eller stannar och pratar. Och sedan trivs jag bra i mitt eget sällskap.
Trots de många milen har kroppen hållit förvånansvärt bra.
– Jag har faktiskt klarat mig från skoskav. Jag fick tips av en ultralöpare om en salva som minskar risken. Sedan springer jag med tunna nylonstrumpor under sockorna och tejpar axlar och bröstvårtor så att inget skaver.
På torsdagen väntar den sista etappen genom Stockholm. Från Enskede går vägen via Johanneshov, Götgatan, Slussen, Västerlånggatan och Drottninggatan innan han når Sergels torg och Äventyrsmuseet ca 15.00.
Hur tror du att det kommer kännas när du springer i mål?
– Vi får se. Jag tror att jag kommer vara väldigt trött, men också fylld av eufori. Jag har hört att det ska bli soligt och varmt när jag går i mål, så det hoppas jag på.
Vad längtar du mest efter?
– Jag hoppas att min man står där och tar emot mig, säger han och skrattar.
Redan dagen efter målgången står han på scen i Pride House med föredraget ”Bög, löpare, äventyrare – om att springa bortom normen”.
Vad vill du att publiken ska ta med sig?
– Jag ska berätta om själva äventyret, men också om att ifrågasätta den stereotypa bilden av den unge heterosexuelle atleten som ger sig ut på äventyr. Jag är varken ung eller heterosexuell. Jag är 54 år.
Och på lördagen väntar Prideparadn.
Kommer du att springa även där?
– Haha, nej. Då går jag som alla andra.