1. Gloria Steinem försvarade lesbiska när de stöttes ut ur kvinnorörelsen
I början av 1970-talet ville delar av den amerikanska kvinnorörelsen distansera sig från lesbiska kvinnor. National Organization for Womens dåvarande ordförande Betty Friedan hade beskrivit kopplingen till lesbianism som ett ”lavendelfärgat hot” mot feminismen. Gloria Steinem vägrade acceptera tanken att lesbiska skulle offras för att göra kvinnorörelsen mer respektabel. I en intervju med modebibeln Vogue 1971 sa hon att den som reagerade defensivt på att kallas lesbisk samtidigt bidrog till att nedvärdera lesbiska kvinnor.
– Lesbiska kvinnor är dubbelt diskriminerade. Och rörelsen är till för alla kvinnor, konstaterade hon.
När Steinem själv kallades lesbisk brukade hon senare svara ”tack”, vilket markerade solidaritet med de kvinnor som ordet var tänkt att förolämpa.
2. Hon reste till Miami för att bekämpa Anita Bryants homofoba kampanj
År 1977 blev sångerskan Anita Bryant ansiktet utåt för kampanjen ”Save Our Children”. Målet var att riva upp ett lokalt förbud mot diskriminering av homosexuella i Miami-Dade County i Florida. Bryant hävdade bland annat att homosexuella försökte ”rekrytera” barn, en retorik som vi känner igen och som fortfarande används av hbtq+motståndare. Gloria Steinem reste till Miami för att offentligt stödja de homosexuella aktivister som kämpade för att behålla diskrimineringsskyddet. Att en av USA:s mest kända feminister ställde sig på deras sida gav kampanjen nationell uppmärksamhet. Steinems deltagande visade att hon betraktade homosexuellas rättigheter som en självklar del av den bredare jämlikhetskampen.
3. Hon uppmanade feminister och homosexuella att slåss tillsammans
När Steinem talade inför National Lesbian and Gay Journalists Association i början av 2000-talet satte hon ord på varför feminism och hbtq+kamp hör ihop. ”Det är helt enkelt logiskt att feminister och homosexuella stöttar varandra. Vi kämpar trots allt mot samma fiender. De människor som inte vill ha kvinnors rättigheter är i stort sett samma människor som inte vill ha homosexuellas rättigheter”, sa hon. För Steinem handlade båda rörelserna om friheten från påtvingade könsroller: att ingen människa ska behöva leva på ett visst sätt enbart på grund av sitt kön, eller begränsas i vem hon får älska.
4. Hon omprövade sin syn och tog ställning för transpersoner (men först efter att ha varit ute och cyklat rätt rejält)
Steinems historia i transfrågan är inte okomplicerad, snarare kontroversiell och omdiskuterad. I en text från 1977 använde hon ett språk om könsbekräftande behandling som har kritiserats som både okunnigt och sårande. Hon beskrev bland annat vissa könsbekräftande operationer som ”stympning” och antydde att transition kunde bero på samhällets homofobi och snäva könsroller. Hennes huvudtanke var alltså att samhället borde bredda synen på manligt och kvinnligt i stället för att människor skulle behöva förändra sina kroppar. Formuleringarna ifrågasatte transpersoners egna erfarenheter och väckte stark kritik.
Men Gloria lyssnade, omprövade sin ståndpunkt och tog senare tydligt avstånd från sina tidigare formuleringar. I en uppmärksammad text i gaytidningen The Advocate skrev Steinem 2013 att transpersoner lever autentiska liv som ska hyllas, inte ifrågasättas. Hon underströk också att beslut om könsbekräftande vård ska tillhöra transpersonerna själva. Hon medgav samtidigt att det hon skrivit flera decennier tidigare inte motsvarade den kunskap som fanns 2013.
2016 beskrev hon kvinnorörelsens och transrörelsens kamp som ”samma kamp”: rätten att slippa pressas in i samhällets färdiga mallar för manligt och kvinnligt.
5. Hon protesterade när Trump tog bort transpersoners skydd i vården
Trans-kampen fortsatte sedan när Donald Trumps administration 2020 tog bort federala regler som skyddade transpersoner mot diskriminering inom sjukvården protesterade hon offentligt. Tillsammans med jämställdhetsaktivisten S. Mona Sinha skrev Gloria Steinem ett brev till The New York Times där de kritiserade beslutet och slog fast att transpersoners hälsa och liv riskerades. Ett konkret politiskt ställningstagande när den amerikanska transrörelsen utsattes för allt hårdare attacker.
Lavendel-kopplingen
Lila och lavendelfärg hade sedan början av 1900-talet använts som kodfärger för homosexuella, först främst för gaymän och senare för den bredare queera rörelsen. Kopplingen förstärktes av 1950-talets amerikanska ”Lavender Scare”, då homosexuella pekades ut som säkerhetsrisker och avskedades från statliga arbeten.
Lesbiska aktivister tog sedan tillbaka uttrycket och gjorde Lavender Menace till ett stolt kampnamn.
