CD
[rating value=”3″]
Skivan börjar lite stillsamt med Släpp aldrig in dom men det dröjer inte många sekunder förrän det brakar loss. I vissa låtar hör man att Thåström har plockat mycket av soundet från Imperiet.tiden, exempelvis i Höghussång. Men Imperiet är bara en liten del i soundet, som är tung, skitig slamrig rockmusik
Thåström lyckas göra en platta med ett sound som känns välbekant men samtidigt inte. Det är lite trist eftersom plattan, trots att den är bra, saknar den oberäknelighet som har funnits på tidigare skivor. Men texterna är fortfarande intressanta och rösten berör fortfarande både när han sjunger en stillsam ballad som Kaospassageraren eller när han drar på i 180 i covern Så kall så het, som från början gjordes av Lundabandet Garbochock och som är en underbar slamrig punklåt!
Men som sagt så saknar jag det oberäkneliga som fanns på t.e.x Explodera mig 2000 och helhetsintrycket blir att Thåström har tappat lite av den inspiration och glöd han hade tidigare. Skivan känns också lite oinspirerad, vilket är trist att konstatera om en artist som är en av mina husgudar
Publicerad: 2002-04-27 15:28:03
Uppdaterad 2016-11-15
