Snyggast i klassen

Johan Ehn dundrar in i vårens stora svenska film, Klassfesten, på en motorcykel. Därmed har en av de bortglömda stackarna från klassens bottenskikt kommit tillbaka till skolgården. Som lång, snygg, mörk främling.
I en av filmens många twistar visar det sig att han är en lång, snygg, mörk bög – som brukade ha sex med en av de andra killarna i klassen.

Johan själv kommer, precis som rollfiguren, från en av Stockholms mer oansenliga förorter. Han är 34 och även om Klassfesten är hans filmdebut är det mycket möjligt att du redan sett honom på Stockholms teaterscener – exempelvis i Stand By på Teater Replika. Eller på TV4: han har spelat läkare i såpan Nya Tider, och har en återkommande roll i komediserien Heja Björn, där han spelar den ständigt hunsade reklamaren Björns dumdryga kollega Ludde. Heja Björn återkommer med en ny säsong senare i år, och om du inte sett kanalens första lyckade komediserie så vill QX härmed ge dig en hård smäll på fingrarna – och vänligt rekommendera att du inte gör om misstaget när den kommer tillbaka.

Johan spelar på Stockholms stadsteater i den nyskrivna pjäsen Hampa. En politisk komedi som beskrivits som en blandning av tv-serien Vita huset, En midsommarnatts dröm och Apocalypse Now. En romantisk komedi/politisk kärlekskomedi som är helt fiktiv, men ändå dokumentär. De sex bakom pjäsen, däribland regissören Jenny Andreasson och manusförfattaren Mikael Olsson, ägnade ett och ett halvt år åt research för att se hur politik, ekonomi och media hänger ihop i Sverige idag.
Så QX stämde träff med den långe, snygge, mörke bögfrämlingen för att lära känna honom bättre. Och ni får följa med, här och nu.

Tvekade du inför att spela bög i Klassfesten? Att riskera att slå igenom som en “bögskådis”?
– Nej, jag tvekade inte. Är det i ett bra sammanhang så varför inte? Det här kändes som en kille som jag visste massor om. Jag kunde lägga in mycket av mig själv, och det är ju jättebra. Men visst, tanken slog mig. Jag ser mig ju inte som en homosexuell skådespelare, utan som en skådespelare som råkar vara bög.
– Självklart tycker jag att det är intressant med bra porträtt av homosexuella och vår situation, men jag tycker inte att homosexualiteten i sig är särskilt intressant. Ofta blir det ju så på film eller teater, att om någon ur en minoritet ska vara med så fokuseras så mycket på just det: den homosexuella ska helst komma ut och alla ska reagera så stort på det. Det jag tyckte om med min roll i Klassfesten var att den biten var ganska lugn och nedtonad. Att han visar sig vara bög ingår i ett större sammanhang.

Har du själv gått på klassfest?
– Ja, vi hade en återförening tio år efter nian. Och det var lite som i filmen. Vi gick i samma klass från lågstadiet till högstadiet. Så vi samlades först på vår gamla skola och hade någon frågesport om händelser och jargonger från förr. Och sedan käkade vi middag på en restaurang.
Var det som i filmen – att du var tönten som kom tillbaka som en puma? Och dessutom bög?
– Nej… inte riktigt så. Många av de andra hade fortsatt till gymnasiet tillsammans, men jag var inte en av dem. Så jag hade inte träffat dem sedan nian. Och det första som slog mig var att folk blivit så jäkla vuxna. De hade egen firma, barn och hus… Det verkade så ordnat och häftigt. De hade verkligen bestämt sig för vad de ville med sina liv. Själv hade jag bara målat lite och rest runt i världen. Men jag kom ut för mina gamla klasskompisar då. Jag försökte spela lite casual med det, det var kul att kolla deras reaktioner när jag berättade att jag bodde ihop med en kille. Och senare på kvällen, efter en massa dricka, kom många av de där snubbarna med familj och firma fram och liksom “Det är så jävla bra att du gör vad du vill, gör inte som jag och skaffa dig en massa lån…” (skrattar).

Vilken typ var du i skolan?
– Jag var ganska poppis i klassen. Men i resten av skolan var jag den där långa, spensliga och lite sockersöta “tjejtjusaren”. Jag var ju mest med tjejerna.
– I Älta spelar alla killar hockey. Och min pappa var också på mig om att jag borde börja. Han ville själv spela hockey när han var liten men hade aldrig de möjligheterna. Så jag försökte bli en hockeykille. Jag kämpade verkligen, haha. Jag ville vara med i gänget. Men jag var för dålig. Det slutade med att jag blev den som kokade choklad till killarna i laget och bar deras trunkar…

– Sedan, när jag skulle börja högstadiet, tänkte jag att jag äntligen skulle få vara lite cool. Jag var ett Duran Duran-freak, så jag gick till plugget första dagen i tajta brallor, utanpåskjorta, skärp och pannband… men jag insåg ganska snabbt att man inte fick vara cool när man gick i sjuan. Det var några killar i nian som drog ut mig i kapprummet och sade till mig att jag såg ut som en clown. Sedan bad de mig gå. Så jag blev lite fegare efter det, försökte ha koll på när man skulle ligga lågt, haha.
Var du en teaterapa redan då?
– Jag är ingen teaterapa…
Men du vet, klassens clown som snodde åt sig hela roliga timmen?
– Jo… men inte så mycket clown, jag var nog ganska seriös och patetisk. Jag startade en teaterförening i skolan där jag var regissör, manusförfattare, ordförande och huvudrollsinnehavare. Jag gjorde allt från sketcher till Kalle Blomkvist-pjäser. Och små föreställningar där vi mimade till låtar med KISS och ABBA… Till och med när tjejerna skulle vara Baccara skulle jag vara med och styra och ställa. Komma med “goda råd”.
Så hade du bra betyg när du gick ut högstadiet?
– Jag tror jag hade 4,9. Vi var några killar som satsade allt på att få bra betyg höstterminen i nian, eftersom det var det betyget man sökte vidare på. Så vi gjorde inget annat än att dricka cider, tjuvröka och råplugga.
– Men jag var bra på att snacka mig till bra betyg också. Jag kunde nog vara ganska manipulativ.
Var du en fjäskis?
– Nej, jag skötte det snyggare än så. Det var ingen som märkte något, det är fortfarande hemligt. Eller var det, fram tills nu.
Hade du någon crush på en kille i klassen?
– Jo, det hade jag nog. Men då förstod jag det inte. Jag var ganska söt och feminin, så ett tag var det lite mobbingvarning… det var “bögjävel” eller “tjejtjusare”. En gång hittade jag ett porträtt av mig som någon ritat på en skolbänk, det var ganska snyggt faktiskt. Under hade de skrivit “Johan(na) eller vad fan han/hon heter”. Alla samlades för att titta men jag kunde liksom inte skämta bort det. Någonstans bet det. För inom mig fanns det en undran, fastän jag hade flickvänner.

– Det var först efter gymnasiet som jag verkligen blev förälskad i en kille och fattade att jag var “minst” bisexuell. Han var straight och hade också flickvän. Det var kanske för att jag visste att jag inte kunde få honom som det blev lätt att projicera alla de här känslorna på honom. Men jag tror inte att jag visste vad jag ville skulle hända… jag var ganska omtumlad.

Är du singel idag?
– Ja. Det där är ganska dubbelt. Jag skulle gärna vara förälskad. Det finns något jävligt mysigt med att höra ihop med någon. Att ha någon som man delar tillvaron med. Jag tycker det är häftigt, just det här med att börja dagen tillsammans med någon. Och sedan sluta dagen med att tillsammans gå igenom vad man har varit med om. Samtidigt har det varit nyttigt för mig att vara själv ett tag. Jag har levt i ett väldigt långt förhållande. Och jag har nog behövt den här tiden.
Hur är det att vara Johan Ehns pojkvän?
– Hur är det att vara min pojkvän? (paus) Det där är ju så beroende av vem jag är tillsammans med. Ett förhållande är något man bygger ihop. Jag går inte in i ett förhållande med en vision som jag sedan försöker projicera på den andre. Men… man får nog räkna med att bli utsatt för en och annan picnic. Och jag gillar att dra igång saker, göra grejer ihop.
Vad gör du lediga dagar?
– Jag har en liten kolonilott och det är en otroligt skön känsla att komma dit. Jag tycker om att odla, det var min mormor som lärde mig det. Det är meditativt. Och häftigt att se det man sått faktiskt växa och bli något.
– Och jag tycker om att dyka. Och att resa, jag reser gärna ensam. Det är fascinerande att se andra kulturer – hur folk lever och tänker. Men det är också intressant att se vad som händer med en själv när man reser. Det är ju lite svårt att resa, det är rätt jobbigt. Man måste ta hand om saker och lösa problem. Man utsätter sig för situationer där man måste tumma lite på säkerheten. Och så får man möjligheten att prova ett nytt sätt vara, eftersom ingen känner till ens bakgrund.

Och så är du bra på att laga mat, har jag hört.
– Jag är vegetarian sedan många år, och jag tycker att det är jävligt roligt att försöka laga vegetarisk gourmetmat. Det behöver inte vara så himla sunt… Men jag har tyvärr ganska lätt för att bli fanatisk. Det har i och för sig blivit bättre. Förut kunde jag bli otroligt nedslagen om jag misslyckades med en sås eller nåt, haha.
Så om du skulle bjuda någon på en date, vad skulle du laga till då?
– Det skulle nog bli en förrätt med fänkål som man kokar i buljong och sedan steker med vitlök. Så äter man den med pinjenötter och parmesanost. Till huvudrätt… canelloni med ricotta och spenat. Och sedan en tiramisu.
Lediga dagar i all ära, men i april var det premiär på Stockholms Stadsteater för pjäsen Hampa, där du spelar marketingkillen Andreas Carlsson. Berätta om föreställningen.
– Hampa är en politisk komedi. Det är ett försök att se hur mycket av vårt informationsflöde och vår sociala trygghet som formas av andra krafter än de vi tror: hur media och folk med vinstintressen styr vår opinionsbildning. Och den handlar om hur dina politiska åsikter faktiskt kan förminska din världsbild. Man glömmer att fråga sig vad man själv tycker i sakfrågor, för man har kört fast i en kamp för att försvara en färg eller en grupptillhörighet.

– De flesta verkar ju vara ganska överens om att man ska vara snäll mot barn och vänner. Att jorden borde väl få överleva åtminstone ett par generationer till. Krig verkar dumt… de flesta tycker ju det. Men vi lever inte så. På grund av oengagemang låter man sig styras av en massa andra begär och intressen. Och det är svårt att veta vad som är vad i det här enorma flödet av information. Och eftersom det är svårt att sortera bland allt man översköljs av är det svårt att veta vad man själv tycker och var man står.

När man försöker ställa det här i fokus med en pjäs som Hampa kan man förhoppningsvis… inte få några färdiga svar, men den kan hjälpa dig att särskilja frågorna. Så att man kan känna att man får lite koll på sina egna funderingar, vad man egentligen tycker. Det kan vara en början. Sedan är det upp till var och en att göra något av det de hittar. Ta reda på hur man kan forma sitt liv efter sina nya insikter.

Intervjun publicerades i tidningen QX aprilnummer

http://www.qx.se/info

Källa: Här finns QX

Publicerad: 2002-04-27 17:57:26