Schlagerfestival

Jag trodde att du bara lyssnade på punk och reagge, kanske på sin höjd Belle & Sebastian. Men nu rör sig din unga späda, palestinasjalsprydda kropp i takt till tonerna till ”Take me to your heaven”. Du verkar kunna hela texten utantill. Et tu, Brute!

Det ska tydligen vara något visst med bögar och schlager. Fråga mig inte varför. Men det anses tydligen som förknippat med manligt homosexuellt leverne att lyssna till tjatiga melodier och menlösa texter. På förra årets Stockholm Pride, hela homosveriges stora anti-klimax, hade man till och med en särskild schlagerdag. Som om det inte vore nog med schlagers de andra dagarna.

Man kanske inte borde bry sig. Det känns ju lite fånigt att hålla på och skriva krönikor som bara går ut på att ”hallå, hallå jag är också bög och jag lyssnar inte på schlager”. Bara det är ett sätt att reproducera den enfaldiga gaykulturen.

Det är alltså inte särskilt konstruktivt att försöka vara anti-schlager på lördag. Men jag ska nog iallafall försöka vara icke-schlager.

Det finns ju så mycket roliga saker man kan företa sig 25 maj. Man kan samla ihop polarna och dricka té och läsa dikter för varann. Eller arrangera en egen aternativschlagerfestival, precis som 1975 – spela bara ”Beväpna Er” med Ebba Grön och ”Glad to be gay” med Tom Robinson, och rösta om vilken som är bäst (personligen håller jag nog Tom R för ett strå vassare, även om Ebba G är en tonårsfavorit). Köra tequilarace, spela Monopol, grupprunk, leka tysta leken… ja, bara fantasin sätter gränser.

Om man inte har några vänner, eller alla ens kamrater sitter bänkade framför schlagerfinalen, kan man surfa på nätet, virka köksdukar, mata igelkottar eller bara sitta hemma och tjura.

Eller så kan man kolla på schlagereländet. De flesta människor gör ju faktiskt det. Och man orkar väl inte hålla på och vara alternativ hela tiden?

Publicerad: 2002-05-23 18:07:27