Film
[rating value=”3″]
Han driver omkring i en slackertillvaro där soff- sittandet och tv-tittandet är dagens huvudaktiviteter. Hans ekonomiska oberoende grundar sig på hans fars framgångar med en klassisk julsång. Den spelas överallt när högtiden närmar sig och Will suckar djupt varje gång folk börjar sjunga med. Hans vänner suckar dock ännu djupare över hans totala ointresse för familjebildning. Så kommer då Will på den briljanta idén att besöka en stödgrupp för ensamstående föräldrar (där alla förstås är kvinnor) kallad SPAT (Single Parents Alone Together) för att finna den perfekta dejten; någon som redan har barn. Han uppfinner raskt en låtsasson och får napp hos en snygg singelmor. På en SPAT-picknick träffar han den 12-åriga Marcus (Nicholas Hoult) som är där utan sin svårt deprimerade hippiemor Fiona (Toni Colette). Tack vare ett slags ömsesidigt beroende mellan Marcus och Will uppstår en ovanlig bekantskap som leder till förändringar i bådas liv.
Det bästa med den här filmen är att Hugh Grant faktiskt inte är ett dugg charmig. Vi slipper höra hans stammande tal och se hans sneda leenden och lätt missförstådda uppsyn, vilket är skönt. Och det vimlar av kul one-liners, främst levererade av Grant. Men filmen har svårt att gå i mål. Den bara fortsätter och fortsätter. Slutklämmen där Marcus sjunger Killing me Softly ihop med en gitarrspelande Will är säkert tänkt som den förlösande skrattscenen – men det funkar inte. Den är alldeles för lång och någonstans i bakhuvudet kan jag inte sluta undra över varför vi aldrig får veta varför Marcus mamma mår så dåligt?
Publicerad: 2002-06-10 14:39:03
Uppdaterad 2016-11-15
