Tobias Kagelind:

Först lite bakgrundsfakta. Tobias är 29 år och, kanske viktigast av allt – singel. Han är född i Öxabäck, som annars är mest känt för sitt damfotbollslag. Men fotboll var inget för Tobias när han växte upp – han ville dansa. Och så blev det också, åtminstone till en början.
– Som 18-åring flyttade jag till Stockholm för att gå sista året på gymnasiet, och så tog jag dansklasser. Man kan säga att det var ett led i min komma ut-process. Jag kom ut som 17-åring, men det fanns inte så jättemycket att hitta på i Kinna. Jag tror nästan det var min mammas förslag att jag skulle flytta. Numera är hon mer insatt i gayvärlden än vad jag är, hon läser alla tidningar och böcker i ämnet.
Hur gick det till när du kom ut?
– När jag hade accepterat det för min egen del så dröjde bara någon månad innan jag berättade för mina föräldrar och kompisar. Jag kände inte att det fanns något alternativt. Att leva ärligt är ju någonstans att leva lyckligt. Det känns lite fånigt att komma ut så här i en intervju när jag har varit öppet gay i tolv år.
Tor du att ”dina” tv-tittare känner till att du är bög?
– Jag tycker att de borde göra det, i alla fall de som har sett mig på ZTV. Jag har alltid en jargong som går åt det hållet. Vilken straight kille skulle ställa sig och mima med La Roxx-baletten som jag gör i ”Bumsibum”? Men folk är ju naiva…
De kanske ändå inte fattar eftersom du är relativt ”straight acting”?
– Tycker du det? Har du inte sett mig på Patricia en söndag? Jag är mig själv så långt det går, och har ju en väldigt bögig humor – paljetthumor hela vägen.
Tror du det har ett värde för andra människor att kändisar kommer ut ur garderoben?
– Det har det säkert. Men jag har aldrig bett om att bli en förebild, och tänker aldrig känna det som ett ansvar. Det är en grej att bli kändis, men nästan en ännu större grej att bli ”gaykändis” av någon anledning.
Är det jobbigt att vara en kändis?
– Ja, man blir ju påpassad. Ingen kan vara förberedd på vad det innebär att bli kändis. Visst är det kul till en början, och är det fortfarande, men det finns baksidor. En söndagmorgon när man är bakis och går ut vill man inte att okända människor ska komma fram och prata. Då vill man bara vara sig själv. Och en lördagkväll i tunnelbanan, när ungarna börjar supa till, är fan inte kul. Men å andra sidan,
– Men å andra sidan, jag vet ju själv att jag var fascinerad jag var av tv-kändisar när jag var liten. När jag åkte till Borås-parken och tog suddiga kort på Herreys… Under ett år var de mina stora idoler, jag hade posters, böcker, skivor – allt! I dag är det Justin Timberlake som fascinerar mig, för att han är så duktig. Inget annat!
Vilken sorts killar tänder du på?
– Killar som är självsäkra, självständiga och ödmjuka. Och avslappnade. Jag hatar folk med attityd, som försöker vara något de inte är!
En person som lär ha charmat dig är Sveriges gayporrrexport Tag Ericsson, alias Fredrik Eklund…
– Det stämmer, jag har varit ihop med en porrstjärna! Men det var för fyra år sedan, i nio månader. Numera skrattar vi åt det, det är en så lustig parentes i båda våras liv. Det vi attraherades av hos varandra var nog framför allt humorn, annars är vi otroligt olika. Fredrik är den bästa som finns att gå ut med, jag var precis i Miami och hälsade på honom.
Skulle du själv kunna tänka dig att vara med i en porrfilm?
– Aldrig i livet! För privat bruk kanske, men aldrig annars. Så mediakåt är jag inte!
– Jag hade länge inte en endaste tanke på att jobba med tv. Efter att jag flyttat till Stockholm började jag dansa igen, något jag gjorde mycket som liten. Jag sökte till Balettakademin och gick där i tre år, det är min enda officiella utbildning. Under min tid där började jag turnera som dansare åt olika artister, som Pandora. Efter det så startade vi dansgossar ett eget band, Consoul, 1996. ”Do you the right way” var vår stora hit. Och så gjorde vi en ”sexvideo” med duschscener till låten ”What if”. Folk blev faktiskt lite chockade, minns jag.
Vad hände med Consoul?
– Efter att vi släppt en skiva blev det tjafs med skivbolaget. De ville att vi skulle göra en massa covers och ville inte stödja oss att skriva egna låtar. Sedan fick vi förslag från många olika håll, bland annat ville de lansera oss i Tyskland, men det rann ut i sanden. De pengar vi tjänade på Consoul plöjde vi ner i en egen musikstudio, som en av killarna i bandet fortfarande driver. Själv har jag fortsatt skriva musik till andra.
Jaha?
– Det som har synts i Sverige är bland annat Moe, och så har jag en låt med på Supernaturals skiva.
– Jag har även sålt en del till Asien och USA. Det som är skönt med att skriva och producera är att det är kreativt hela tiden. Tv är mer kul för stunden, men ger mig inget egentligen. Det är fortfarande musiken som är min passion!
Vill du bli artist igen?
– Nej, och det är så mycket sidoprylar som intervjuer och resor hela tiden. Jag har gjort det. Men det är klart, skriver jag en låt som jag känner att jag gör bäst själv så…
Just nu är du mest känd som backstage-reporter i Fame Factory, är du och Bert Karlsson buddies?
– Nja, jag är ju bara där på veckofinalerna, så vi hinner inte ses så mycket.
Vem var din favorit i vårens omgång av Fame Factory?
– Dajana. Hon är väldigt komplett med bra röst, bra utseende och personlig utstrålning.
Hade du själv velat vara elev i Fame Factory?
– Absolut inte! Det lockar inte mig att vara med i ”reality-tv”, jag blir lika chockad varje gång det där reality-teamet kommer in och följer deltagarna. Jag skulle aldrig vilja exponera mig under så okontrollerade former.
Skulle du platsa, rent talangmässigt?
– Ja, det tror jag nog. Jag är musikalisk och har bra gehör. Jag har nog allt, utom möjligen den där balladrösten…

Publicerad: 2003-04-26 19:00:00