Mannen som gav oss Spindelkvinnans kyss:

Carandiru gick upp i början av april i São Paulo och Rio de Janeiro och sågs första månaden av drygt tre miljoner människor över hela landet – ett absolut publik- och kassarekord för Brasilien. Babenco med sin tunga cineastiska dragning till punkare och pojkprostituerade, utslagna och interner, gängledare och brottslingar har i många läger fått en kultstatus som påminner om allt från Jean Genet till Pasolini.
I Spindelkvinnans Kyss får den vänsterpolitiske fången (straight) och den homosexuella fången dela cell. Från början bryts de ner av det yttre trycket från militärjuntan och säkerhetspolisen. Men samtidigt slits de sönder i cellen av det inre trycket på grund av sina egna privata fördomar. I Carandiru lyckas de tusentals fångarna med sitt liv, sitt tryck och sin revolt inifrån fängelset nästan plocka ner ”oss oskyldiga” där på utsidan.
För den som vill få sitt kulturella lystmäte av tatueringar och tårar, machodominans och polisbrutalitet, så bjuder förstås Babenco som alltid på överraskningar. Han spränger alla klichéer i luften. Den som vill behålla sina fördomar får titta i golvet och hålla för öronen eller lämna biograflokalen. För här får förstås massmördaren, våldtäktsmannen eller den skabröse transvestiten väcka våra känslor eller rent av vinna våra hjärtan.
Från början är Estacao Carandiru en tunnelbanestation fem-sex stopp norrut mot Santana från Sao Paulos gamla nedslitna Centro. 1956 byggs här ett fängelse, Detencao Carandiru, med plats för 3.250 fångar. Men under 80- och 90-talen trängs drygt 8.000 fångar under de mest olidliga förhållanden. I oktober 1992 kommer det värsta fängelseupproret i Brasiliens historia, som slutar med att militärpolis går till attack. Den blodiga massakern och 111 döda är ett faktum. En rättsprocess och ett mediatryck – ungefär 100 x Göteborg – påbörjas i Brasilien. Efter nya svåra upplopp 2001, så flyttar Sao Paulos myndigheter internerna och i december 2002 sprängs fängelset i luften.



Men innan detta så kommer 1999 boken och bestsellern Estacao Carandiru och lyfter in fängelset i vardagsrummen, de litterära salongerna och de tunga sociala debatterna. Boken är skriven av Drauzio Varella, fängelsets aids-läkare, och är en djup, kontroversiell, öppen och mänsklig porträttering av 55 starka personligheter bland de 7.000-8.000 internerna och patienterna.
Babenco kämpar med sin svåra cancer och har Varella som sin privatläkare. Så medan han bankar på dödens portar, berättar Varella om sina starka, och mitt i helvetet, positiva karaktärer innanför fängelsets murar. Babenco tvingar honom att skriva ner allt.
Väl tillfrisknad sugs Babenco till karaktärerna och återigen är en film byggd på en stark bok i vardande. Spindelkvinnans Kyss byggde ju på Manuel Puigs roman. Och den första roman Babenco läste på engelska var William Kennedys Ironweed – som resulterade i ett nära samarbete med författaren. Filmen med samma namn ledde till nomineringar för både Maryl Streep och Jack Nicholson. William Hurt fick ju sin Oscar för Spindelkvinnan.
Babencos passion, ärlighet och nästan extatiskt konstnärliga och kompromisslösa skapande har fått stjärnor som William Hurt och Jack Nicholson att ställa upp i stort sett gratis. Till Carandiru behövde han flera tusen personer. Idealet var förstås att ha med internerna. Filmen har spelats in på plats, innan fängelset sprängdes helt i luften, med genuina fängelseceller, med äkta blodfläckar och urinstank.
Först retade sig fångarna på att en konstnärsfjant, kapitalist och lögnare skulle få förfalska deras liv. Men så gick ryktet att mannen där ute på fängelsegården var den som gjort filmerna Pixote och Lúcio Flávio – om den unge gatpojken, tjuven och till slut mördaren Pixote, repektive gängledaren Lúcio. Två filmer och två karaktärer med absolut cred och högsta respekt hos alla de som själva levt eller lever det liv som Babenco skildrar. Snabbt uppstod istället en kamp att få vara med och satsa sin själ i Carandiru.




Ett extra sug runt filmen är att en av huvudrollerna spelas av heta Rodrigo Santoro. Förutom att han är en av Brasiliens bästa unga skådespelare – ”Brasiliens Johnny Depp” – så är han också den största tjejidolen, bögdarling, men också alla mammas och pappors ideal. När han kärar ner sig i rätt motspelerska i en brasiliansk telenovela är det lika tomt på Rios gator som vid stora hockeymatcher i Stockholm. Gayklubbar i Sao Paulo kör ofta upp hans kysscener på storbildsskärmar till technobumpet.
Han är grabben från Petropolis, kejsarstaden uppe i de svala bergen en timme från Rio. Nere i Rio är han snarare ”Ipanema Boy” och där hans utseende, kropp, frisyr, bratpack cred, men inte minst konkurrensen med Leonardo DiCaprio om vem som är herre på täppan hemma i sängen hos Brasiliens übermodell Gisele Bundchen, tycks väga lika tungt som den bästa skådespelarkarriären.
Att det blev just Rodrigo Santoro som spelar transvestitängeln Lady Di (Leidi Dai), som stolt över sina cirka 2.000 knull klarar sig tämligen rakryggad och helskinnad genom Carandirus helveteskorridorer, minskar ju knappast intresset för filmen.
När Hector Babenco som 18-åring flydde från militärtjänstgöringen i Argentina visste han nog inte vart det bar iväg. Det första jobbet var som piccolo på hotell och han minns än idag när han fick bära Francois Truffauts röda res-väska till rummet.
När han gjorde Pixote, så vände honom Brasilien lätt ryggen, medan världen applåderade. Idag när han är 57 år har han vunnit brasilianarnas hjärtan med Carandiru och kunde kosta på sig att vara lite cool i Cannes.
Men många ser nog fram emot en brasiliansk höst på biograferna runt om i Europa.

Publicerad: 2003-06-05 12:52:21