Historilektion i bögporr

Välkommen till bögporrfilmslandet! Platsen där alla invånare är uppumpade muskelberg med jättefjongar. Ett ställe där alla arbetar som poliser, militärer och byggarbetare. Landets Gud heter Jeff Stryker och man tillber avgjutningen av hans mandom varje dag i duschen, sängen och över morgonmüslin. Däremot pratar man inte längre med varandra, utan använder teckenspråk istället. Om man kliar sig i skrevet betyder det till exempel ”Hej, jag har tråkigt. Du verkar vara en kul kille. Gillar du också Kylie? Kan inte du och jag kramas lite innan du sprutar din halvliterstora sats över min stjärt”. Välkommen till Bögporrlandet, alla pojkars dröm.
Eller är det kanske en mardröm? För det räcker egentligen med att ha sett en handfull gayporrfilmer för att man ska tröttna på klichéerna och upprepningarna. Känna livsleda när man blir utsatt för en filmgenre som snarare är könlöst steril än sensuell, eller ens upphetsande.
Ändå är bögporren viktig. Det bär emot att säga det, men jag skulle till och med vilja sträcka mig till att bögvärldens största kulturyttring är just bögporr.
Åtminstone rent kvantitativt.
Varje år produceras gigantiska mängder av homoporr, sådana mängder att hela den samlade produktionen av homovinklad litteratur, spelfilm och tidningar framstår som futtig i jämförelse. Sexintresset är bögsamhällets ryggrad, och konsumtionstakten av sex och snusk betydligt mer intensiv än all annan homomediakonsumtion tillsammans. Därför är det också helt logiskt att Stockholms gaybokhandel Rosa Rummet numera är nedlagd, medan videoklubbar och porrwebbsajter som säljer snuskfilmer slår nya omsättningsrekord i butiker som har öppet dygnet runt.
Men pornografin har fler poänger än den rent sexuella. Den fungerar också alldeles utmärkt som en del av bögsamhällets historieskrivning. Bakom all sleaze, mekaniskt sex och knaggligt levererade repliker berättar porrfilmerna en hel del om attityder och stämningar från förr. Det är i porrklassikerna som bildbevisen på bögarnas ständiga och intensiva dyrkan av manlighet och machoideal finns – en idealisering som med jämna mellanrum gått över i självförakt och skeva självbilder. I filmerna från 70-talet finns också rena hyllningar till fri sex, hedonism och allmän slampighet. Det blir som en sorts filmdokumentation av den sexuella revolutionen och av en optimism och självklarhet inför sex som aids-epidemin för alltid verkar ha krossat.
Just nu är mycket av den porriga historieskrivningen mer åtkomlig än någonsin tidigare – legendarisk pornografi grävs fram ur arkiven, restaureras och ges ut som nyutgåvor på dvd. Ofta marknadsförs de med det något tvivelaktiga försäljningsargumentet ”pre-condom classics”. Antagligen fungerar det lite bättre på målgruppen än en mer korrekt slogan som ”Instant historylesson complete with sex!”

Sex, droger och bodybuilding

Under perioder när homosexualitet föraktas och förföljs måste man dölja skildringarna av bögerier genom smarta förklädnader. Robert Henry Mizer gjorde det genom att ge ut tidningar och filmer som officiellt hade det präktiga syftet att inspirera ungdomar att träna och välja en hälsosam livsstil. De käcka idealen till trots var målgruppen och kundkretsen för de här filmerna mestadels män som var intresserade av helt andra saker än hälsokost och träningstips.
På 50- och 60-talet producerade Mizer och hans företag Athletic Model Guild foton och filmer med unga, muskulösa män som antingen poserade helt nakna, eller klädda i ett litet tygstycke som nätt och jämnt täckte deras kön. En sorts penispåsar som nästan blev som ett varumärke i sig, Mizer kallade dem för Posing Pouches, och fick sin mamma att sy upp dem i olika fäger och modeller.
Berättelsen om den smått tragiske Mizer, hans poserande män och deras penispåsar skildras smart i Thom Fitzgeralds dramadokumentär ”Beefcake” från 2000. Men det är på dvd-utgåvan av filmen som de verkliga guldkornen finns. Bland bonusmaterialet finns sex av Mizers originalfilmer med namn som ”Ganymede and the Spaceman” och ”Kangaroo Court”. Rätt fåniga historier där inoljade män spelar med i intriger vars främsta syfte är att exponera de unga männens kroppar ur olika vinklar. Av någon outgrundlig anledning urartar filmerna nämligen nästan alltid i ormgropsliknande slagsmål. En annan favoritintrig var historier om romerska soldater sysselsatta med slavhandel – en annan ”normal” ursäkt för män att få ta och klämma på andra män.
Om Athletic Model Guild vid första anblicken handlade om hälsosamt leverne så var konstnärernas och undergroundfilmarnas sätt att skildra bögsex det rakt motsatta. Våldtäkter, prostitution och droginspirerade psykedeliska fantasier är en del av det man kan se i filmer som Andy Warhols ”Couch” och ”My Hustler” eller Kenneth Angers ”Fireworks” och ”Scorpio Rising”. Den kanske allra mest märkliga filmen från den här tiden är 60-talsfilmen ”Pink Narcissus”, en kitschtripp med erotiskt innehåll, gjord i ungefär samma stil som Pierre & Gilles fotografier fast 25 år tidigare. ”Pink Narcissus” var en ren undergroundproduktion som spelades in med extremt begränsade medel under totalt sju år. Trots de små resurserna innehåller filmen bisarrt ambitiösa dekorbyggen och komplicerade iscensättningar. Filmen bygger på huvudpersonens olika sensuella fantasier – som slav i antikens Rom, i toreadorkostym med en fjäril som fladdrar över hans kön, eller avsugen i ett rum som sakta fylls med vit vätska.
Att konstvärlden och avantgardescenen var så fascinerade av homosexualitet fick stort inflytande på de filmer om bögar som gjordes framöver. Någonstans lyckades man plantera idén att pornografi och konst kunde förenas, och att det gick att göra porrfilm med samma ambitioner som spelfilm.

Pojkarna i sanden

Året var 1970. Regissören och koreografen Wakefield Poole sitter på en smutsig porrbiograf tillsammans med några vänner. Förbudet mot nakenhet och sex på bio hade börjat luckras upp och marknaden hade översvämmats av trashiga filmer. För att ingen skulle ha sex i biosalongen var den så upplyst att man utan problem kan läsa en dagstidning samtidigt som filmen visades, dessutom kom med jämna mellanrum poliser in på biografen för att trakassera personal och publik. Filmen som visas heter ”Highway Hustler” och Poole minns den än idag som en av de mest osexiga filmer han någonsin har sett. Så deprimerande att en av hans kompisar somnade, medan de andra mest satt och skrattade åt filmen.
– Efter filmen frågade jag mina vänner varför ingen kunde göra en snygg porrfilm som inte var förnedrande. Det var då fröt såddes. Det var så allt startade.
Med lite hjälp från vänner och bekanta gjorde Wakefield Poole ”Boys in the Sand”, en film som brukar ses som själva startpunkten för den moderna gayporren. Sett med dagens ögon är filmen ganska ordinär, men när den hade premiär 1971 ansågs den som revolutionerande med sin positiva och helt skamlösa skildring av sex.
– Det som var nytt var att vi gjorde en snygg film som hade både intrig och vackra skådespelare. På den tiden bestod porrfilmerna vanligtvis bara av korta sexscener som kunde köras nonstop på en bio. Vi gjorde en långfilmslång produktion som hölls samman med en lös ramhandling. Och så gjorde vi en del av sexscenerna till drömscener, så att det inte skulle bli så brutalt pornografiskt.
Men minst lika viktigt som filmen i sig var sättet som ”Boys in the Sand” marknadsfördes på. Attityderna från Stonewall-upproret 1969 var fortfarande levande, och Poole hade bestämt sig för att inte skämmas för sin film. Han stod med sitt eget namn på affischen, köpte annonsplats i New York Times, hyrde en riktig biograf och fick filmen recenserad i branschtidningen Variety — allt detta trots att polisen egentligen kunde komma när som helst och beslagta filmen. Men ingen polis kom, biljetterna såldes i massor och pornografi var snart både rumsrent och hippt – begreppet porno chic var fött och skulle snart resultera i hippa straight porrfilmssuccéer som ”Djävulen i Miss Jones” och ”Långt ner i halsen”.
Wakefield Poole är charmerande pretentiös när han berättar för mig om sina filmer på en knastrig telefonledning från sitt hem i Jacksonville, Florida. Öppningsscenen i ”Boys in the Sand”, berättar han, var inspirerad av Botticellis målning av Venus som föds ur havet. Fast i Pooles variant är det amerikansk bögporrs första superstjärna som kliver upp i sanden – han hette Casey Donovan och blev de följande åren de amerikanska bögarnas önskedröm.



Pooles konstnärliga ambitionsnivå är ännu mer tydlig i hans nästa film, ”Bijou”. Handlingen är minimal — en man hittar en inbjudan till en klubb, går dit, blir instruerad att ta av sig sina kläder och har sedan sex med en grupp män — men gestaltningen är avancerad med all tonvikt på det estetiska. Allt som händer i filmen inramas av rök, gigantiska abstrakta statyer och suggestiv musik. ”Bijou” antar ett sorts drömliknande tillstånd som är så långt ifrån den idag obligatoriska in-ut-sprut-dramaturgin man kan komma.
Framtidstron, självförtroendet och medvinden från den sexuella frigörelsen som pågick i det amerikanska samhället vid den här tiden gjorde att Poole och de som var med i hans filmer aldrig riktigt reflekterade kring riskerna med att göra porr. Att det skulle kunna skada deras karriärer på sikt. Porrfilm var fortfarande något politiskt, sexuellt experimenterande uppmuntrades och skådespelarna hämtades oftast från bekantskapskretsen eller bland före detta ragg. Ja, faktum är att det är Wakefield Pooles dåvarande pojkvän som har sex med Casey Donovan i sanden i den nu legendariska öppningsscenen från ”Boys in the Sand”.

Pionjärerna

– På den tiden ville alla göra en knullfilm. Lika mycket för den sexuella erfarenheten och det politiska ställningstagandet som för att tjäna lite extrapengar.
Så säger Jerry Douglas, en av veteranerna inom den amerikanska porrbranschen, som gjorde sin första film, ”The Back Row” 1972. Filmen utspelas på olika porrbiografer, en miljö Douglas kände väl till efter flitiga besök på Manhattans olika sexetablissemang. Han var en av de främsta anhängarna av tidens valspråk. If it feels good, do it!
Douglas berättar sin historia om New Yorks bögvärld som regissörskommentarer på nyutgåvan av ”The Back Row” på dvd, och hans berättelse lyfter den ganska ruffiga och råa filmen till att stundtals bli ett statement om sin tid. En skildring av åren då kombinationen av den sexuella och homosexuella frigörelsen ledde till några år av total hedonism. När bögkulturen med bastuklubbar, öppna attityder till fria förhållanden och en liberal inställning till droger skapade en kultur där jakten på njutning stod i centrum. För någon som jag, som vuxit upp med aidshotet ständigt aktuellt, blir skillnaderna ännu mer tydliga när en av skådespelarna i filmen tar fram en kondom i en av sexscenerna och Jerry Douglas torrt konstaterar:
– Kondomer var ju en kinkypryl på den tiden. Inte alls en vardaglig del av sexlivet som idag, utan något som var lite bisarrt att se någon använda i en porrfilm.
Kondomen äts upp av en av skådisarna i scenen – och rent generellt finns det inget oskuldsfullt eller subtilt med själva sexscenerna i ”The Back Row”. Hårdporr var hårdporr även på den tiden. Däremot är stilen annorlunda och lite experimentell. Att regissören hade en hel del erfarenhet av centralstimulerande droger märks i en del av de fantasiscener och drömsekvenser som finns i filmen, framför allt eftersom den har ett soundtrack som stilmässigt sträcker sig från innerliga musikalsånger till glad tyrolermusik.
– En del kallade min film för en instruktionsfilm till hur man blir en slampa i New York. Och visst, den fångar ganska så exakt hur cruising går till, med alla omständliga turer fram och tillbaka. De allra flesta kvällar gick man ju inte ut för att hitta sitt livs kärlek, eller ens någon som man ville tillbringa natten med. Det var mer som ett spel, du gick ut och raggade för att se hur många gånger du kunde ha sex innan snoppen tröttnade. Precis som huvudpersonen i filmen kunde jag gå runt i dagar från det ena stället till det andra i jakten på den perfekta kroppen, den perfekta mannen.
När filmen når sin upplösning har de två huvudpersonerna inte haft sex med varandra annat än i fantasin. Efter att i timmar ha cruisat och kollat in varann förenas de i filmens slutscener i en innerlig kyss – och en något överraskande romantisk upplösning av filmen verkar vara ett faktum. Men så passerar en snygg kille förbi det förälskade paret, och en av huvudpersonerna kan helt enkelt inte låta bli att kolla in honom och ge honom en flörtig blick.
– Många har tyckt att mitt slut nog är lite cyniskt, säger Douglas, men min erfanhet säger mig att jag nog valde rätt upplösning. För någon som jagar sex på det sättet tar jakten aldrig slut. Det finns alltid en ny man, en ny kropp runt hörnet.

Falcon, Catalina och Gay for pay

Det var när hemvideomarknaden exploderade i början av 80-talet som gaypornografin tog det slutliga steget mot att bli en storindustri. Tidigare hade man sålt en begränsad mängd 8 mm-filmer på postorder och visat filmerna på det fåtal porrbiografer som riktade sig till homosexuella män. Nu, när den gigantiska hemvideomarknaden öppnade sig, fanns det för första gången en möjlighet att tjäna riktigt stora pengar. Men samtidigt som porrindustrin växte sig starkare var dess kundkrets en gaykultur som höll på att förlora det mesta av sin framåtanda och självsäkerhet. Aids hade börjat skörda sina offer, och det rådde länge osäkerhet kring hur viruset smittade och hur man kunde skydda sig.
Tillsammans medförde de här faktorerna stora förändringar inom gayporren. Studior som Falcon och Catalina cementerade en sorts motsvarighet till Hollywoods studiosystem och skapade omsorgsfullt sina egna filmstjärnor, kompletta med image och sexuella preferenser. Jakten på den perfekta kroppen hamnar allt mer i fokus, och fenomenet ”gay for pay” blir vanligare. I den straighta porren är det nämligen oftast kvinnorna som är stjärnor och drar hem de fetaste lönecheckarna. Det har lett till att många straighta manliga porrskådisar söker sig till den bättre betalda bögporren istället. Bristen på entusiasm i sexscenerna märks inte bara på de under den här perioden ständigt halvslaka penisarna, utan också på vad skådespelarna är beredda att ställa upp på i sexväg. En hårdare uppdelning mellan passiva och aktiva sexroller utvecklas inom branschen, där toppar genomgående har högre status än bottoms. Fenomenet börjar byggas in i skådespelarnas image, och en stjärna som till exempel Jeff Stryker byggde upp en stor del av sin stjärnstatus på att han ”egentligen” är straight, att han i många år aldrig sög av någon eller ens kysste motspelarna i filmerna han var med i.
Det finns något uppenbart självdestruktivt i gaykulturens totala helomvändning från livsbejakande och tanklös hedonism till dyrkandet av straighta män som har sex med andra män. Över huvud taget är 80-talets pornografi nästan frånstötande. Fabrikstänkandet leder till filmer som bygger på allt mer likartat innehåll. Sexet filmas precis likadant i alla filmer och alla former av experimenterande försvinner, nästan i samma takt som skådisarna blir allt mer hårlösa, väldefinierade och identitetslösa. Att håriga män och deras buskiga mustascher försvinner kanske kan skyllas på modenycker, men urvalet av modeller i filmerna blir likriktat på fler sätt än så. De lite äldre skådespelarna försvinner nästan helt, och det blir ännu mera sällsynt än tidigare med svarta män och latinos. Allt som avviker från den vite mannens norm räknas som en fetisch, och saluförs i separata filmer för en specialintresserad publik.
Lite kan man undra om problemet hänger samman med Bruce Webers reklam för Calvin Klein som dök upp i samma veva. De där kalsongannonserna som lite på avstånd idealiserade manliga, välbyggda, vita straighta män i vita kalsonger. Det är ingen slump att Calvin Klein är det enda kalsongmärket i alla bögporrfilmer från den här perioden, hela estetiken i filmerna är ju i stort sett kopierad från företagets annonskampanjer.



Ett typiskt exempel på tidens anda är ”Idol Eyes”, Ryan Idols debutfilm från 1990. Filmen fokuserar på den nya stjärnan som med välsprayat hår och perfekta abs vandrar omkring på en strand i Baywatchröda badbyxor. Men ganska snart inser man att det är något märkligt på gång. Ryan Idol har nämligen nästan inte sex i filmen. Han struttar bara runt ensam på stranden och kollar på andra män som ligger med varandra. Sin första sexscen har Idol på sant självupptaget 80-talsmanér med sig själv, framför en spegel. Och när han i slutscenerna äntligen träffar en annan kille så intar han den traditionella top-rollen. Han suger inte, han kysser inte, han blir bara tillfredsställd av den andre mannen. Så föds en stjärna.

Macho Macho Man

En sammanställning av de vanligaste yrkesgrupperna inom gayporren blir märkligt lik line-upen i Village People. Redan i Athletic Model Guilds bilder och filmer vimlar det av poliser och sjömän. Andra populära yrken inom porren är cowboys, byggarbetare, drängar, badvakter, snickare…ja, listan på ultramanliga och uniformerade yrken kan göras lång.
Mest utstuderad är fetischen i 70-talsklassikerna som utgör ”The Working Man Trilogy” av regissören John Gage. Filmer som ”Kansas City Trucking” och ”El Paso Wrecking Corp.” är rena rama frosseriet i långtradarchaffisar och bilmekaniker med håriga kroppar, mustascher och skägg.



De debattörer som är allra mest överentusiastiska kring gayporrens betydelse hävdar att fixeringen vid machomän är något positivt. Att det finns en politisk poäng med att förknippa homosexualitet med manlighet och styrka. Att det är ett sätt att konkret visa att homosexuella finns överallt, i alla yrken, även de som är allra mest omgivna av manlig mystik. Men i slutändan handlar nog trots allt bilderna inom porren mer om vem man vill vara, snarare än om vem man är — något som gör åttiotalets fixering vid straighta män ännu mer tragisk.
Själva innehållet i bögporr diskuteras över huvud taget väldigt sällan. Den hamnar liksom lite i skymundan när porrmotståndare rasar och kräver förbud och censur. Främst på grund av att mycket av kritiken handlar om kvinnoförtryck, argument som inte blir så effektiva i filmer som nästan är kliniskt rena från kvinnor. Ett annat skäl till gayporrens undanskymda roll i debatten är att den traditionellt varit en del av gayrörelsens frigörelsekamp. Det gör det svårt att kritisera den utan att man också bekämpar homosexualitet i sig. Utan att romantisera allt för mycket är det väl trots allt ett faktum att pornografin ofta fungerat som en livlina för isolerade homosexuella, ett av de få sätt som finns att se män som är intima med andra män. Och under den värsta aids-epidemin en möjlighet att mitt i all panik och hysteri ändå få utlopp för sexuella fantasier.
Däremot är det naivt att tro att bögporrindustrin är en överlägset mer hemtrevlig och mysig arbetsplats än sin heterosexuella motsvarighet. Även här lämnar maskineriet många trasiga och förbrukade människor efter sig. Ett annat sällan diskuterat faktum är att prostitution är en vanlig sidoinkomst för skådespelarna och att en roll i en porrfilm för många främst är ett sätt att kunna höja sitt arvode som hustler.
Har man en gång jobbat inom porren är det också svårt att ta sig ur. För de glada pionjärerna från 70-talet visade det sig att stämpeln de fått av att jobba med pornografi inte gick att bli av med. Wakefield Poole fick se de straighta jobben försvinna och konstaterar uppgivet:
– Jag tänkte inte på mig själv som pornograf, men det gjorde alla andra. Jag lämnade porrbranschen efter att en av skådespelarna i min film tagit livet av sig när han fått sitt aids-besked. Plötsligt började folk skylla på mig, att jag hade vetat att han var sjuk och ändå låtit honom ha sex i min film. Jag fick nog, slutade göra film och omskolade mig till kock istället.
Ytterligare en påminnelse om branschens mörka sidor kom när fixstjärnan Joey Stefano dog av en överdos i juli 1994.

Go East Young Man

Medan den amerikanska bögporrfilmen nådde någon sorts estetisk och kreativ härdsmälta i mitten av nittiotalet försökte branschen desperat hitta nya sätt att tjäna pengar på. Precis som alla andra stora amerikanska industrier for man utomlands för att hitta ny och billig arbetskraft. Den etniska porren var praktisk eftersom pengarna man sparade in på löner kunde läggas på resor till exotiska platser och bättre produktionsförhållanden än i de amerikanska filmerna. Regissören Kristen Björn är en av genrens föregångare med filmer som ”Carnival in Rio” och ”Hungary for Men”. Giganten på området är annars George Duroy och hans företag Bel Ami. Duroy satsade på östeuropa i allmänhet och Tjeckien i synnerhet och lät tonårskillar mellan 18 och 24 år, med stjärnorna Johan Paulik och Lukas Ridgeston i spetsen, konkurrera ut Stryker, Idol och de andra gubbarna. Pojkporr på rätt sida om gränsen till pedofili visade sig vara ett framgångsrikt recept och bolaget har pumpat ut filmer, fotoböcker och kalendrar sedan början av 90-talet. Ett så lyckat exempel har förstås lockat efterföljare, bland annat skandinavienbaserade SEVP som producerar mängder av lågbudgetfilmer i gamla östblocket. I deras filmer pratar alla engelska med tjock rysk brytning, medan budgeten inte ens verkar räcka till för att låta skådespelarna ha säker sex – eller hur ska man annars förklara att de har sex utan kondom?

Cheesy Porn

Att gå igenom videohyllorna i en av Stockholms stora porrbutiker är lite som att kolla igenom en ostdisk. Olika lagrade, skilda smaker och fetthalter – allt prydligt och ordentligt uppdelat på olika hyllor. Fetisch för fetisch, smakinriktning för smakinriktning ligger filmerna på rad. Just nu verkar det som om varianterna bara blir fler och fler medan mainstreamporren blir allt mindre. På den amerikanska marknaden har små bolag har utmanat giganterna, samtidigt som konkurrensen från Internet har gjort att lönsamheten för storbolagen blivit sämre.
Samtidigt verkar det som om en ny och allmänt accepterad porrvåg är på väg från helt annat håll. Regissören och fotografen Bruce La Bruce har nästan på egen hand lyckats återupprätta fascinationen för bögkultur inom konst- och modevärlden. Hans ofta förvirrade filmer med punkattityd, explicit sex och en del nazierotik är både kreddig och utmanande på samma gång. Hans filmer balanserar på gränsen till att å ena sidan vara patetiska, å andra sidan djupt oroande. I filmen ”Skin Flick” leker han med starka symboler när ett gäng nynazister har sex både med varandra och med killar de raggar upp på stan, framför allt i filmens bitvis obehagliga och rasistiska våldtäktsscen. För att tilltala både den kulturellt medvetna undergroundpubliken och bögporrkonsumenterna är filmen dessutom släppt i två versioner. Förutom att själva sexet är olika grovt i filmerna så ackompanjeras porren i den lite mer konstnärliga softcorevarianten av filmen med poesi av den ryske poeten Slava Mogutin – ett inslag som ansågs som alldeles för påträngande och distraherande för att platsa i hardcoreversionen.
Ett annat exempel på nya tendenser inom porrindustrin är regissören Wash West som försöker kombinera en karriär inom vanlig spelfilm med pornografi. För något år sedan kom hans film ”Fluffer” som visserligen handlade om porrindustrin (man ska göra film om det man vet mest om), men som blev en indiehit och skickades runt på många festivaler. Efter det har Wash West på nytt gjort porr, men med betydligt mer skådespeleri och intrig än vad som är vanligt idag. Hans senaste film ”The Hole” kan kategoriseras som något så ovanligt som en bögporrkomedi, en parodi på bioaktuella skräckfilmen ”The Ring”. Även här är en mystisk videofilm i omlopp, men i ”The Hole” förvandlas man till bög en vecka efter man sett filmen. En av huvudrollerna spelas av svenske Fredrik Eklund, känd från diverse Billy-arrangemang i Stockholm. Allt som allt något så otidsenligt som en högbudgetporris med både handling och repliker.
Samtidigt börjar den amerikanska porrindustrin, sädär drygt 30 år sedan bögporrgenren föddes på en strand på Fire Island, intressera sig på nytt för klassikerna. Porrgiganten Chi Chi LaRue har gjort remakes på gamla klassiska filmer och veteraner som Jerry Douglas och Joe Gage har fått erbjudanden om att göra film på nytt.
Dessutom börjar även den amerikanska kulturvärlden uppmärksamma snuskfilmens historia. Veteranregissörer som till exempel Wakefield Poole får se sina filmer bli upphöjda till kulturminnen och visade på olika retrospektiv på muséer runt om i USA.
Porno-Chic verkar vara tillbaka, men är det för gott den här gången?

En del av de klassiska porrfilmerna hittar du på www.subdvd.com

Publicerad: 2003-07-03 11:26:27