Opera
Operan handlar om den lyxprostituerade Violetta, som av samhällets konventioner tvingas avstå från sin älskade Alfredo och dör utfattig och övergiven i Paris. Violetta är här instängd i ett knallrosa rum, där hon med sina gäster vaknar i haschångorna, torkar sperma från kläderna och festar vidare.
Sällan har väl de annars så tjusiga festerna varit så dekadenta, som en korsning mellan ett raveparty och en bögfest av det mer utflippade slaget. Holm/Möller har velat översätta förhållandena till vår tid, där Violetta är fången i en manligt patriarkal värld och tröstar sig med kokain. Manskören uppträder skickligt i drag, och här saknas varken skinn, lösbröst, gummi eller babydoll-klänningar. Festprissarna uppvaktar också Violetta på dödsbädden med varsin kamelia, à la vår tids aidsbegravningar. Aldrig har väl heller steget över till Alfredos värld varit så långt: som en bortkommen skolpojke kommer han in på partyt.
I andra akten har paret tagit sin tillflykt på landet bland idel vitvaror som tvättmaskin, kyl och TV. Här uppträder Alfredo som mjukisman som
plockar kläder och dricker mjölk. Den enda svaga länken är skälet till att Violetta lyder Alfredos far och lämnar honom – för att möjliggöra hans
systers bröllop. Det håller väl knappast idag? Och varför springer kammarjungfrun med brev – kan man inte skicka mail?
Kerstin Avemo i första laget gör en skör, utsatt och oerhört gripande Violetta med massor av nyanser på paletten. Charlotta Larsson har jämnare och större röst och hennes Violetta är mer handfast och rättfram. Per-Håkan Precht gör en troskyldig Alfredo i lag 1, medan Mikael Fagerholm i samma roll tvingas forcera på höjden.
Den stora vokala prestationen står Michael Weinius för som Alfredos far. Med märgfull, ursäker verdibaryton tecknar han en bortkommen person som snarast är besvärad över att tala om känslor. Inte långt efter kommer andra lagets Fredrik Zetterström, med snygga pianissimon. Utropstecken också för Miriam Treichs utflippade och festsugna väninna Flora. Vilket lag man ska välja kan vara en smaksak, men se till att välja Mika Eichenholz som dirigent! Med honom på pulten kom ett lugn
och en säkerhet över musiken, som inte riktigt fanns där under Kerstin Nerbes ledning.
Publicerad: 2000-09-18 16:18:03
