Debatt

Efter flera års misslyckade försök att få fler än Vpk-politiker att vilja friskförklara homosexuella, valde man nu ett nytt sätt att arbeta för frågan på. Två aktioner genomfördes. Dels ringde personer, okänt hur många, till Föräkringskassan och sjukskrev sig på grund av homosexualitet. Och dels genomfördes vad som kommit att kallas ockupationen av Socialstyrelsens huvudkontor. Ett trettiotal aktivister klev in på kontoret, sjöng kampsånger och krävde att få träffa myndighetens dåvarande generaldirektör Barbro Westerholm. Det lyckades man med och det blev en snabb process när Sverige som första land i världen strök homosexualitet ur registret.

Det är nästan trettio år sedan och det är hög tid att även annat innehåll i registret stryks. Hur många är det egentligen som ens känner till vad som ligger kvar i registret, som vet att till exempel transvestism, fetischism eller sadomasochism inte betraktas som friska sätt att uttrycka sig på som människa?

I den folkhälsopolitiska proposition som riksdagen antog våren 2003, “Mål för folkhälsan” (2002/2003:35) uttrycktes att “Samhällets struktur kan också i sig vara den negativa faktor som utlöser ohälsa. Därmed är utvecklingen av hälsan något som är en samhällelig angelägenhet. För ett demokratiskt samhälle, med den humanistiska människosynen som grund, är det självklart att försöka ändra de villkor som främst skapar de påverkbara skillnaderna i hälsa.”

Till en av de samhälleliga förutsättningar som bidrar till olika hälsosituation för olika grupper i samhället, angavs heteronormen. Det togs inte upp i propositionen, men vi vet att heteronormen bland annat reglerar vilka könsuttryck som är acceptabla för vilket kön, och även sätter upp regler för vilka sexuella praktiker som ses som acceptabla och önskvärda. Transvestism och BDSM hamnar på fel sida normens gränser.

2004 genomförde Socialstyrelsen en utredning där man kartla socialtjänstens bemötande med avseende på sexuell läggning. I rapporten slogs det fast att kunskapen kring sexuella läggningar inte finns i socialtjänstens organisation och att utgångspunkten i socialtjänstens bemötande är att människor lever heterosexuellt. Det är högst rimligt att anta att kunskapen kring BDSM och transvestism är ännu lägre inom organisationen då dessa identiteter och praktiker omgärdas av en högre grad av osynlighet i samhället än sexuella läggningar. Det är svårt att se hur Socialstyrelsen på ett trovärdigt sett ska kunna kvalitetsgranska socialtjänstens verksamhet och borga för ett rättssäkert bemötande när vissa grupper fortfarande inte ens ses som friska.

I ett av våra grannländer, Norge, finns The Revise F65 project, som verkar för att transvestism och de kvarvarande BDSM-praktikerna stryks ur WHOs register över psykiska sjukdomar, ICD-10, som i sin tur ligger till grund för de nationella motsvarande registren. Det norska projektet stöds bland annat av den internationella paraplyorganisationen för hbt-frågor, ILGA. Något motsvarande arbete existerar inte i Sverige.

Jag undrar om den svenska sexualpolitiska rörelsen kommer behöva följa det norska exemplet och använda sina resurser för att verka för ett friskförklarande. Eller är frågan så självklar år 2006 att nödvändiga åtgärder kommer vidtas ändå? Ytterst ansvarig för detta är myndighetens generaldirektör, Kjell Asplund. Hur ställer sig generaldirektören till frågan?

Mika Nielsen

Publicerad: 2006-10-20 17:08:35