Krönika

Jag är bara ett barn och ska ut och resa. Jag känner mig så cool för jag har fått mitt första egna pass. Mina händer håller ett hårt grepp om mitt nya och fräscha svenska bevis, direkt från tryckpressarna. Allt känns väldigt gult och blått där vi står utanför passmyndigheten vid Rådhuset i Stockholm.
– Jag är svensk, säger jag till min bror och ett leende sprids på mina läppar men det hinner aldrig bli ett riktigt smil innan jag hör ett gäng ropa. ”Djävla Svartskallallar”
– Nej du är inte svensk. De kommer aldrig att låta dig bli svensk, svarar min storebror som inte säger något till det blonda gänget, som fortsätter spy ut sitt hat. Detta hände för nästan tjugotre år sedan. Då visste jag inte vad svartskalle betydde. Jag var något av en rasistisk oskuld.

När jag kommer till skolan nästa dag går jag direkt till fröken och frågar vad svartskalle betyder. Hon tittar på mig och frågar var jag har hört det där hemska ordet. Det var några som ropade det efter oss på stan, berättar jag, helt oförstående.
– Det finns de som tycker färgen på huden eller håret gör att visa människor är mindre värda, svarar fröken.

Vi var bland de första invandrarna som flyttade in i förorten Husby utanför Stockholm. Snart fanns det för många invandare enligt de svenskar som hade råd att flytta. De som fanns kvar och syntes var mest alkoholister och knarkare. Ett tag trodde jag att alla svenskar var höga som hus.

Vi som inte hade föräldrar som var födda i Sverige hade bara detta gemensamt. Men det var starkt nog för att vi skulle knyta band till varandra. Våra föräldrar kom till Sverige med färdiga utbildningar, kunskaper, och färdigheter som de var redo att sätta i verket.
– Inte kan en invandrare jobba som läkare heller, fick en kompis föräldrar höra hos Arbetsförmedlingen i Kista. De kom tillbaka utrustade med städverktyg.

När jag kommer in i tonåren och kommer ut som bög flyttar jag från förorten. Den började kännas tight. Jag flyttar in hos Nicke som senare blev min far. Nicke hjälper mig acceptera att jag är bög och Nicke lär mig att göra ordet ”BÖG” till mitt eget. Han påminner mig om kraften i att ta ett ord som är ämnat att skada en och göra den till sin egen. Nu var jag bögblatte. Det var fett. Fast min pappa har alltid sagt att jag är den svenskaste person som han känner. Nicke och jag inleder vår egen tradition, varje år äter vi nationaldagsmiddag.
Jag är fortfarande stolt över min blattebakgrund men bögkulturen är där jag känner mig mest hemma. Public Enemy och Hip hopen blir utbytt mot klubbbar i London där Ferry Corsten och Paul Oakenfold och andra Djs spelar. När jag träffar min kille fortsätter vi att tillsammans resa till olika gay metropoler.

Både min pojkvän och jag älskar att resa till New York. Vi landar i Sverige tillsammans och han står före mig i kön. Jag har mitt något förslitna svenska pass i händerna. Min kille är blond, blåögd och vit som snö, det skriker svensk om honom. Han går förbi passkontrollen och poliserna kollar inte ens på passet och viftar förbi honom. Annat är det med mig. Poliserna kontrollerar att passet är äkta, precis som de ska göra men det slutar inte där. De håller mig kvar alldeles för länge och börjar ställa kränkande frågor.
– Varför kan du svenska? Hur kommer det sig att du har ett svensk pass? Vem har gett dig passet? Och det ena frågan mer kränkande än den andra Först svarar jag så trevligt jag bara kan sedan blir jag upprörd..
– Vem har lärt dig svenska? Mina föräldrar lärde mig, svarar jag.
– Vem fick du passet av? Vad heter polisen som utfärdade dit pass, frågar polisen rasistiskt.
– Men hur ska jag kunna svara på den frågan? Hur kommer det sig att du släppte förbi min kille efter att inte en kolla på hans pass men mig trakasserar du. Jag klarar inte av det här längre, säger jag och går. De släpper förbi mig. Trots att min kille och jag är lika svenska enligt våra pass gör fortfarande folk skillnad på oss på grund av hudfärg.

Nyligen var jag i USA och arbetade. När jag gör intervjuer ringer min mamma och min kille från Sverige och berättar att min bror ligger för döden. Han har inte många timmar kvar. Han dör vilken stund som helst. Jag får avbryta och sätter mig på flyget. Jag är sjukt nervös utan några nyheter hemifrån. När jag mellanlandar i Amsterdam får jag höra att han lever. Men det är inte långt kvar. Timmarna till Stockholm är bland de värsta jag varit med om i mitt liv. Jag känner att jag aldrig kommer att hinna men håller tillbaka tårarna. Jag landar i Stockholm och min brors läkare säger att han mirakulöst överlevt natten men nu är det inte mycket tid kvar. Jag pratar med henne i mobilen och håller nästan på att gråta men åter igen håller jag tillbaks tårarna. Då kommer en tullpolis som är invandrare går fram till mig. Han tar tag i min väska och börjar dra i den. Jag ser att han bara väljer ut andra invandrare.

Jag ber läkaren om ursäkt i luren och säger till polisen.
– Tyvärr har jag inte tid med din blattekontroll just nu. Min bror håller på att dö, det handlar bara om minuter. Jag måste skynda mig till en taxi. Polisen drar med sig min väska. Han håller på med mig i en halvtimme. Han stoppar in händerna i varje strumpa och i mellanrummet mellan mina kalsonger. Hans svenska chef tittar på. Min kille ringer och säger att min bror är nästan död det är bara hjärtat som fungerar.

Då brister det. Jag blir så förbannad och säger något dumt, men jag var i fullständig panik.
– Du är ju också blatte, vad får du ut av att bara välja ut andra blattar? Hans befäl tar tag i mitt pass och skriver ner all information. Visst jag betedde mig svinigt men efter en halvtimmes trakasserier var jag inte riktigt i balans och jag var redan i fullständig chock på grund av min bror. Men varför bara plocka in invandare? Hade de haft en knarkhund så skulle de bli mycket mer träffsäkra och ingen oskyldig skulle bli kränkt. Min brors ord från den dagen jag fick mitt första pass ekade i mitt huvud. De kommer aldrig att låta dig bli svensk. Jag är så chockad att jag knappt kan stå och välter ut min Cola Light över polisen och ber om ursäkt för detta. Jag han nätt och jämt säga adjö till min bror innan han dog.

– De kommer aldrig att tillåta dig att bli svensk, sa han till mig. Hade han rätt? Jag bryr mig nog inte om vad folk tillåter mig att vara. Enligt min far är jag svenskare än köttbullar. Jag är stolt över att vara bögblatte och älskar Sverige. Jag är envis, här vill jag leva här vill jag bo, trots att jag fortfarande kan höra ”svartskalle” efter mig när jag går på stan. Det händer att jag får torka av min jacka från spott.

Nicke och jag firar fortfarande nationaldagen, men den dagen håller vi oss hemma De nationella har fått för sig att fira nationaldagen är synonymt med att misshandla blattar och homosexuella. Trots detta måste vi alla andra vara stolta över vår flagga och kräva tillbaka rätten till den.

Publicerad: 2006-10-24 13:49:14