Scenrummet, gjort av Lars Östbergh, blir mindre och mindre under föreställningens gång. Petra von Kant blir mer och mer sårbar. Kostymören Zofi Nilsson gör utsattheten än tydligare genom att med tiden låta Petra von Kant klä på sig allt fler lager med vackra kläder. Som ett fåfängt försök att ändå behålla kontrollen.
När hon har förlorat allt, står hon där i dubbla kjolar, väst, kappa och handskar. Hon bär en rustning, men det tjänar ingenting till.
Pia Johansson i rollen som Petra von Kant, en framgångsrik modedesigner, är fenomenal. Hennes spel är helt utan kompromisser. Petra är elak, svartsjuk, dominant och omintetgjord med samma bottenlösa allvar.
Ändå skrattar man ibland högt. Pia Johansson skänker Petra von Kant ett stråk av komik som gör föreställningen uthärdlig att se samtidigt som allt bara blir ännu svartare.
Unga Karin Thimm spelas av Helena af Sandeberg. Hon gör ett fint porträtt av en, måhända ung, men ändå hårt luttrad kvinna. Redo att ta för sig av vad som bjuds och redo att betala i den valuta som krävs, för att nå berömmelse, få bekräftelse.
Själv fascineras jag ändå mest av den stumma partnern, Marlene. Utan ett enda ord förmedlar Jessica Liedberg hela spektrat av känslor, från dyrkan till förakt.
Det är svart. Ibland nästan groteskt. Och det gör ont.
Mest ont gör det för att det inte går att bestämma sig för vem man håller på. I Fassbinders värld vill alla ha kärlek men ingen förstår hur hon ska gå till väga. Alla försök misslyckas och människorna dras mot avgrunden. Och även den som till synes står utanför, som Petra von Kants naiva och nervösa dotter, blir en del av ett grymt spel.
Rainer Werner Fassbinder skrev pjäsen 1976 och han har själv sagt att den är självbiografisk. Berättelsen lär grunda sig, åtminstone delvis, på Fassbinders egen historia med Günther Kaufmann.
Och det skulle vara helt rimligt att se män i samtliga roller, istället för kvinnor. Det vore intressant att se en sådan omtolkning av pjäsen. Likaså vore det spännande att se pjäsen utspelas i 1970-talsmiljö, istället för i nutid. Det finns något i tidsöverföringen som inte riktigt gör att trovärdigheten hänger med. Visst kan lesbisk, och bisexuell kärlek, precis som all kärlek, vara svekfull, fjäderlätt och beräknande. Men i dag kan HBT-personer uppleva en trygghet i samhället som inte var möjlig när Fassbinder skrev Petras roll.
Detta till trots är det något av det bästa Stockholms stadsteater satt upp på länge. Synd bara att salongen är så minimal. Bryggan var tidigare platsen för dockteater och när sextio vuxna personer klämmer in sig i salongen blir det trångt. Men om applåderna dånar riktigt starkt kanske trasdockan Petra får flytta in i de finare salongerna.
Publicerad: 2008-02-02 13:37:44
Uppdaterad 2016-11-15
