Karin Lenke på tidningen Kom Ut och forskaren Isabelle Dussauge diskuterade inför en stor och engagerad publik de påståenden som hjärnforskare gjort om ”homosexuella hjärnor” och som ofta gjort stora rubriker i media. Vad vet man egentligen om hjärnan, varför vill vi veta våra hjärnors sexuella läggning, och hur kan hjärnargument användas av eller emot hbt-rörelsen?

Karin Lenke inledde med en historisk bakgrund.
– Tidigare har mycket socialdeterministiska förklaringar varit i ropet, säger hon och refererar till hur Freud och andra psykologer försökt förklara homosexualitet med sådant som att en alltför dominant mamma kan göra sonen till bög.

På senare tid har hjärnforskningen kommit mer och mer i fokus, men enligt Isabelle Dussauge ska man vara försiktig även med att tillskriva hjärnan alltför mycket. Dels för att underlagen i hjärnforskningen ofta är mycket små och forskningsmetoderna sällan kan ge heltäckande resultat, men dels för att man via resultaten lätt drar väldigt förenklade slutsatser kring väldigt komplicerade företeelser.
– Hjärnforskare som bedriver forskning får stark makt över definitionerna kring vad sexualitet är. Vi lever i en tid då hjärnan är delvis överskattad och det medför en viss avpolitisering av frågor som rör sexualitet.

Bland metodproblemen som föreläsarna nämner, finns bland annat det faktum att de som undersöks är strikta grupper homosexuella och heterosexuella. Till exempel kan man kräva att de som ska ingå i den homosexuella testgruppen aldrig ska ha haft sexuellt umgänge med någon av ”motsatt” kön, vilket effektivt utesluter en stor majoritet av flatorna. Gruppen som studeras är i själva verket inte representativ för alla som själva definierar sig som lesbiska, utan för den ganska lilla grupp som aldrig i sitt liv haft sexuellt umgänge med män. Andra problem med att dra generella slutsatser är att hjärnforskning bara mäter en enda reaktion i en enda, ganska tillspetsad, situation. Resultatet kan alltså egentligen bara säga något om hur hjärnor reagerar i denna arrangerade situation, vilket gör det svårt att dra långtgående slutsatser och slå upp det stort på löpsedlar om ”homohjärnan”.

Varför forskas det då över huvud taget kring ”homosexuella hjärnor”? Varför kan vi inte bara vara som vi är och låta det vara bra så? Enligt föreläsarna fyller hjärnforskningen ett behov hos många, både homosexuella och icke-homosexuella. ”Varför blev jag så här? Varför finns det homosexuella?” är för många en relevant fråga, kanske särskilt där motsättningen mellan homosexualitet och heterosexualitet är stark.

– I samhällen där man inte har så många alternativ kan man säga ’jag är född på det här viset, jag har rätt till samma rättigheter som du och du och du’, menade Karin Lenke. I Sverige har rättighetskampen inte varit beroende av att man kan leda i bevis att homosexualitet är något som är medfött. Men i andra delar av världen kan det vara så.

Avslutningsvis, och i ljuset av allt det ifrågasättande av metoder, sponsring och långtgående analyser som bör tillämpas på forskning – kan hjärnforskningen faktiskt säga något om den homosexuella hjärnan? Ja, säger Isabelle Dussauge.
– Man har kommit fram till att homosexuella män blir mer attraherade av män, än heterosexuella blir. Och att homosexuella kvinnor blir mer attraherade av kvinnor, än vad heterosexuella kvinnor blir.
Värt en löpsedel?