Sandra Nynäs, är 42 år och bor tillsammans med sin fru Anki och deras 6-åriga labrador Juni. De har ett hus på Storholmen, en bilfri ö utanför Lidingö, samt en lägenhet i Vasastan. Idag jobbar hon som Key Account Manager på ett företag som säljer köksprodukter.
– Jag är uppvuxen i en liten kommun i norra Österbotten i Finland men flyttade 2003 när jag var 19 år. Varför jag flyttade är väl rätt klassiskt som för många andra gays som är födda och uppvuxna i småstäder: en känsla av att man inte riktigt passade in. Även om jag hade vänner som också var gay så kändes stan för liten. Kommunen jag kommer ifrån är starkt influerad av konservativa frikyrkliga värderingar, vilket också bidrog till en känsla av att inte riktigt passa in. Sen tror jag nog att jag alltid haft en längtan att bo närmare en storstad.
Vilka delar i ditt liv skulle du säga har varit val och vilka har varit slump?
– De flesta livshändelser tror jag är en kombination av val och slump. Exempelvis hur jag hamnade på den här ön där jag bor nu. Jag hade bestämt mig för att flytta till Stockholm och sökte olika jobb inom restaurangbranschen, men det var svårt på den tiden, dels att hitta jobb och dels att ansöka på distans.
Av en slump såg Sandra en liten annons i en tidning, och det förändrade allt.
– Det var en familj som sökte en au pair på en ö utanför Stockholm. De ville att personen skulle kunna köra båt. Jag tänkte direkt: det där är ju jag.”
Hon skrattar till.
– Att jag kunde köra båt öppnade dörren till hela mitt framtida liv.
Sandra fick jobbet, packade sin cykel, tog färjan från Åbo och klev av vid Stockholms kajer, fortsatte med buss, en promenad och till sist båt.
– Den första båtfärden till Storholmen minns jag så tydligt. Jag hade ingen aning om att jag då klev i land på platsen som skulle bli mitt hem.
Åren gick och efter att Sandra slutat jobba hos familjen återkom hon hela tiden till ön.
– Jag kom i kontakt med ett tjejpar som tog över krogen på ön och började så småningom jobba där, jag lärde känna fler där ute och när jag och min fru sedan sålde vår lägenhet på Lidingö så köpte vi ett sommarhus på ön.
– Hade jag inte sett annonsen om au-pair jobbet så misstänker jag att jag aldrig hamnat på ön eller ens vetat om den. Och hade jag inte hamnat på ön hade jag inte träffat mina närmaste vänner som alla idag bor på ön helt eller delvis.
Vad är det bästa med att bo där du bor idag?
– Att vara en del i en gemenskap, något som är svårare att hitta i ett vanligt bostadsområde eller en lägenhet i stan. Här på Storholmen sitter vi alla i samma båt så att säga, vi har samma förutsättningar och utmaningar som kommer med att bo på en ö. Vi hjälper varandra. Och man vet exakt vem man kan ringa om båten stannar på sjön mitt i natten. Dessutom uppskattar jag öppenheten på ön. Jag har aldrig någonsin upplevt ett höjt ögonbryn över att vi är två tjejer som bor tillsammans. Det hänger väl ihop med att det bor en hel del gaypar, mestadels killar, ute på ön. Skämtsamt brukar vi kalla Storholmen för ”lilla Mykonos”. Vi har även förmånen att kunna ha en lägenhet i stan, det bästa av två världar.
Hur träffades du och din fru?
– Det korta svaret är att jag raggade upp henne i baren (skrattar). Jag jobbade som bartender på Club Connection när jag var 23 år och skickade fram några drinkar till henne. Min fru var där med en kompis och jag trodde först hon var en ”faghag”, hon var lite för feminin för att vara gay tänkte jag… Men det dröjde ytterligare några veckor innan vi pratade första gången. När hon fick veta min ålder blev hon helt vit i ansiktet (skrattar). Jag var är 16 år yngre än hon. Men vi fortsatte kvällen på stan, och på den vägen är det.
Vem friade och var gifte ni er?
– Det var snarare något vi hade pratat om, så det var ingen som gick ner på knä eller så. Vi gifte oss i New York en nyårsafton. Det var rätt oromantiskt om man ska vara ärlig (skrattar). Vi tog en nummerlapp i stadshuset och fick vänta i en timme. När det blev vår tur frågade personen i luckan om vi har med oss vittnen, vilket vi såklart inte hade, så vi fick kolla runt i lokalen om vi kunde hitta några som kunde ställa upp som vittnen. Vi såg ett annat tjejpar som kom från Virginia, och det visade sig att de inte heller hade några vittnen med sig, så det slutade med att vi var vittnen åt varandra (skrattar). Vi får fortfarande julkort från dom varje år.
Vad är det som gör att ni väljer varandra varje dag och har gjort det i över 18 år?
– Självklart att vi fortfarande älskar och är kära i varandra. Vi är ett bra team, vi kompletterar varandras olikheter och har samma värderingar och tankar om livet och vad som är livskvalitet. Och så ger vi varandra utrymme och har roligt ihop. För att hålla ihop så länge ska det kännas enkelt, man ska inte behöva kämpa för det, vilket jag upplever att vi aldrig behövt göra, åldersskillnaden till trots. Ju längre åren går så kommer åldersskillnaden på 16 år göra sig påmind, men just nu känns det som att vi är närmast varandra åldersmässigt. Resten får man lösa längre fram.
Hur ser en dag ut i ditt liv?
– Jobb, ibland på kontoret och ibland hemifrån, göra middag, träna, ta ut hunden. Planera logistiken för nästa dag. Så mycket mer extravaganser än så innehåller inte en vanlig vardag. Men livet skiljer sig ganska mycket från sommar till vinter. Sommarhalvåret lever livet på ön upp på ett helt annat sätt. Alla våra vänner på ön bor inom en radie på 800 meter från varandra så det blir betydligt mer spontanitet att ses om vädret är fint. Bastukväll, kall öl på bryggan, löptur, en sväng med båten – det hinner man med på ett helt annat sätt under de ljusa månaderna.
Säg en vardagssyssla som du hatar?
– Haha, att tömma diskmaskinen…det tycker väl ingen är roligt.
Har du några särskilda fritidsintressen eller egenheter som dina vänner skulle säga ”det där är typiskt Sandra”.
– Jag har alltid varit en hästtjej och ridit egentligen hela mitt liv. Just nu har jag ridningen på is ett tag då jag upptäckte löpning för ca tio år sedan, jag löptränar regelbundet och jagar alltid nya personbästa på lopp. Utöver det uppskattar jag en trevlig middag med familj och vänner, en kall öl på bryggan i solen och att fixa med hemmaprojekt som altanbyggen eller liknande.
Kan du se tillbaka på val du gjort i livet och tänkt ”det där borde jag gjort annorlunda”.
– Jag tror faktiskt inte att jag har några egentliga ”regrets”. Kanske borde jag ha varit snällare mot mig själv lite oftare och inte ha så höga krav på att passa in överallt och alltid försöka vara andra till lags. Med åldern har jag lärt mig att sanna relationer ska man inte behöva kämpa för. Det ska kännas enkelt och okonstlat.
– Och så borde jag ha lärt mig bättre finska. Jag kommer från en svenskspråkig kommun, gick i svenskspråkiga skolor men har en mormor som har finska som modersmål och mamma som är tvåspråkig. Jag hade egentligen alla förutsättningar att bli mer eller mindre tvåspråkig, men det var inte så intressant i tonåren. Med åren har jag utvecklat en större känsla av stolthet över att vara finländare och finlandssvensk och hade idag gärna kunnat säga att jag pratar finska flytande.
Är du där du vill vara i livet?
– Ja, i det stora hela är jag det. Jag bor där jag vill bo, lever tillsammans med den jag vill leva tillsammans med, har ett jobb jag trivs med, har fina vänner, så jag är tillfreds. Sen kan jag självklart önska att jag hade möjlighet att resa mer, kanske kunna bo utomlands under årets mörka delar och sådana saker. Men jag jagar inte efter något.
Grubblar du eller oroar dig för något?
– Med åren blir man mer medveten om sin egen dödlighet och att allt kommer ta slut en dag. Det är inget jag grubblar över dagligen, men jag tänker absolut mer på det nu än för tio år sedan, jag antar att det är inbyggt i oss naturligt på något vis. Jag försöker vara tacksam varje dag jag får leva och vara frisk. Att få vara frisk är inget vi ska ta för givet.
I övrigt grubblar jag inte speciellt mycket. Visst kan jag fundera över vad som händer i världen. Som de flesta finländare så har jag mor- och farföräldrar som upplevt krig och jag tror vi har det i ryggmärgen att vår frihet inte är självklar. I Sverige tar vi ofta vår trygghet och våra rättigheter för givna. Det kan försvinna i en handvändning.
