Kriget i Iran innebär starka känslor bland iranier runt om i världen. För många handlar det om en blandning av hopp och oro för familj, vänner och framtiden. Ardeshir Bibakabadi följer utvecklingen i Iran dagligen. Han är ordförande för HBTQI-föreningen Homan och kommer ursprungligen från Iran. För över 40 år sedan lämnade Bibakabadi landet och med USA:s invasion av landet känner han både glödde och oro.

– Jag har familj i Iran och vi har kämpat länge mot regimen. Många människor har dödats brutalt och folk är helt hjälplösa, säger han. 

Han menar att många i Iran känner att de inte klarar situationen själva. 

– Utan hjälp utifrån är det svårt att stå emot en brutal regim. Samtidigt är jag imponerad över hur starka människor i Iran är. De är starkare än vad många trodde. 

Bibakabadi följer nyhetsrapporteringen dagligen. Att USA och Donald Trump valt att gå in i landet ser han positivt på. Ardeshir Bibakabadi menar att Trump i sig inte är en person man behöver stötta men att Iran som inte hade klarat det utan USA:s hjälp. 

– Jag vaknar varje dag och kollar nyheterna. Man är orolig hela tiden och vet inte vad som ska hända. Det finns många olika bilder av konflikten och många dömer USA för att lägga sig i. Men jag tycker att det är bra att någon försöker stoppa regimen, säger han. 

Han fortsätter berätta hur folket svälter och människorna i landet kämpar varje dag. 

– Regimen har ingen hänsyn till folket. Det är svårt för en svensk att förstå hur det känns. Man känner sig tom inuti och ofta gråtfärdig. 

Bibakabadi är också kritisk till hur Sverige ibland hanterar situationen för iranier i exil. 

– Jag tycker att Sverige ofta försöker vara neutralt, men på senare tid har mycket rapportering känts felaktig. Samtidigt utvisas människor till Iran efter att ha fått avslag på asylansökan. Jag tycker det är väldigt hårt, särskilt när människor försöker leva ett bra liv här. 

I Sverige är Bibakabadi både ordförande för HBTQI-föreningen Homan samt föreläser ofta i skolor om HBTQI-frågor och islam. Som homosexuell berättar han att han ibland möter motstånd även i Sverige. 

– När jag föreläser i skolor blir jag ibland hotad. Jag vågar inte alltid åka till vissa förorter längre. Som homosexuell kan det vara svårt att känna att man får andas fritt. 

Revolutionen i Iran bröt ut när Bibakabadi bara var 17 år gammal. Under den tiden kunde hela familjer straffas av regimen om någon vågade motsätta sig makten. Till slut blev situationen ohållbar och familjen tvingades fly till Sverige. Trots allt säger han att kärleken till hemlandet finns kvar hos många iranier, och att drömmen om att en dag kunna återvända lever vidare. När han blickar framåt hoppas han framför allt på ett mer demokratiskt Iran.

– Regimen måste ge upp. Man kan inte tvinga människor att leva under ett styre de inte vill ha. Folket har sagt det i över 40 år. 

Han hoppas att iranier i framtiden ska kunna leva tillsammans trots olika åsikter. 

– Min dröm är ett land där människor får säga vad de tycker utan att vara rädda. Där olika religioner, åsikter och identiteter kan samexistera. Om det händer tror jag att många iranier i exil skulle vilja återvända och hjälpa till att bygga upp landet igen. 

– Iran har alltid haft en stark kultur och stora resurser. Jag hoppas att en dag kunna se ett Iran där människor lever i fred och värdighet. Det kan inte bli värre än vad det har varit.