Miljöpartiets Amanda Lind: ”Pride får inte bli ett sätt att fiska röster under ett valår”

Vilken är den viktigaste hbtqi-frågan just nu enligt Miljöpartiet?
– Vi är ju ett parti som under lång tid har kämpat för hbtqi-personers rättigheter, och det finns såklart många konkreta reformer vi vill gå fram med. Men den allra viktigaste frågan just nu är tyvärr på ett mer övergripande plan, att försvara de hbtqi-rättigheter vi har, som befinner sig under ett väldigt tydligt och samordnat hot. Vi ser nu en tillbakagång av rättigheter i många länder där högernationalistiska och auktoritära krafter har fått makt, något som sprider sig till allt fler länder. Det här är en väldigt alarmerande tillbakagång och ett nedmonterande av rättigheter vi har sett som självklara. Så den viktigaste hbtqi-frågan för Miljöpartiet i det här valet är att vara en tydlig röst mot denna utveckling.

Märker du av tendensen att rulla tillbaka hbtqi-rättigheter även här i Sverige?
– Absolut. Ta till exempel den nya könstillhörighetslagen, där Moderaternas kovändning är ett tydligt exempel på hur man inte står upp för den lagstiftning man var en del i att ta fram. Det provocerar mig att man faller in en populistisk debatt och kastar en liten utsatt grupp under bussen. Eller SD som vill ändra lagen om hets mot folkgrupp så att inte längre sexuell läggning omfattas. Men det märks också i attityden mot hbtqi-personer, där utvecklingen är oroande. Som att RFSL inte längre gör skolbesök på vissa skolor där det finns en intolerans både bland lärare och elever. Och att kommuner som tidigare hissat regnbågsflaggan inte längre gör det. På QX-galan fick vi även lyssna på Bland drakar och dragqueens som beskrev det enorma hatet mot dem och de hundratals hot man har fått ta emot. Bara för att de sprider läsning och glädje, och står upp för att man ska få vara den man är och synas i det offentliga rummet. Det finns alltså många tecken på att även situationen här i Sverige är värd att ta på yttersta allvar.

Är Miljöpartiet helt nöjda med den nya könstillhörighetslag som trädde i kraft i somras?
– Redan när vi satt i regeringen jobbade vi för att könstillhörighetslagen skulle komma på plats, och hade gärna sett att den tagits fram snabbare, liksom att den i vissa fall skulle vara mer offensiv. Exempelvis ville vi att den i högre grad skulle bygga på självidentifikation och inte kräva kontakt med vården. Vi ville tydligare skilja på juridiskt kön och den medicinska processen. Vi ville också ha lägre åldersgränser. Trots att Socialdemokraterna inte ville gå lika långt jobbade vi ändå stenhårt på för att få till den lagen som vi har nu. Att vi kunde få till en lag med så pass bred förankring var naturligtvis en seger för alla oss som länge kämpat för transpersoners rättigheter.

Är du orolig för att lagen kommer att rullas tillbaka?
– Ja, nu gäller det att stoppa den risk för tillbakarullning som vi ju också har sett prov på. Man använder populistiska argument, rör ihop saker, och säger sånt som vi redan är överens om, som exempelvis att lagstiftningen ska utvärderas. Så att göra den typen av utspel som Moderaterna gjort framstår för mig som väldigt populistiskt.

Vad skulle du vilja lyfta fram som Miljöpartiet bidragit med när det gäller hbtqi-rättigheter, som du är extra stolt över?
– Jag är glad att vi såg till att föräldraförsäkringen nu fungerar bättre för stjärnfamiljer, genom att man nu kan överföra 45 dagar till en närstående. Vi såg också till att samkönade par nu slipper göra en närståendeadoption för att båda ska bli vårdnadshavare. Och såklart arbetet för transpersoner som vi redan pratat om, som att dessa nu inkluderas i hets-och hatbrottslagstiftningen, och att vi jobbade hårt för att komma vidare med den nya könstillhörighetslagen. Vi tillsatte även många utredningar, bland annat om att göra föräldrabalken mer könsneutral, som blev färdig först efter att vi lämnat regeringen. Där kan jag konstatera att inget har hänt på fyra år.

Hbtqi-personer löper generellt sett en högre risk att drabbas av psykisk ohälsa, även självmordsfrekvensen är högre – vad vill Miljöpartiet göra åt det? 
– En stor del av den psykiska ohälsan hos hbtqi-personer handlar om diskriminering och hat som man utsätts för, och många har varit våldsutsatta. Så en viktig del handlar om att bidra till ett mer hbtqi-vänligt samhälle i stort. Vi som politiker har ett särskilt ansvar att inte bidra till denna utsatthet genom uttalanden eller den politik vi driver. Det handlar såklart också om vården där det måste finnas hbtqi-kompetens. Det krävs även ett utökat arbete mot hot och våld, och det behövs mötesplatser för hbtqi-personer. Det var Miljöpartiet som tog initiativet till den nationella strategin för psykisk ohälsa och suicidprevention, och vi hoppas verkligen att denna kan leda till långsiktiga satsningar.

Även när det gäller hedersvåld är hbtqi-personer överrepresenterade – vad vill ni göra där?
– Vi har länge drivit frågan om att förbjuda omvändelseförsök, som vi vet att många hbtqi-personer utsätts för. Det är nu på gång som en del i att kriminalisera psykiskt våld. Vi får väl se om det räcker, eller om det krävs en egen lagstiftning.

Bör man rikta sig specifikt till vissa grupper när det gäller hedersproblematik, eller finns det då en risk att man pekar ut vissa etniciteter eller religioner?
– Kunskap är aldrig fel att varken ta in eller sprida. Är man en hbtqi-person som kommer från ett land där det finns ett hårt stigma kring att ha en annan sexuell läggning eller könsidentitet än majoriteten så är man extra utsatt. Men vi vet också att hedersproblematik finns inom alla grupper i samhället, så vi ska inte se mellan fingrarna på hedersförtryck oavsett var det förekommer. Det måste också finnas ställen dit utsatta kan vända sig. Som ett bra exempel på detta har Åsa Lindhagen, vårt borgarråd i Stockholm, drivit på för att Stockholm ska inrätta en stödverksamhet och ett kunskapscenter som heter Origo Stockholm.

Det förekommer mycket hat och hot mot hbtqi-personer på sociala medier – ger detta anledning att införa nya lagar vad gäller sociala medier, exempelvis åldersgräns och större ansvarsutkrävande av medieplattformarna?
– Vi måste ställa tydligare krav på nätjättarna, en fråga vi driver inom EU. Det kan exempelvis handla om skadliga algoritmer som i sig driver på hat och hot, och som verkar polariserande. Det här är ju plattformarnas affärsmodell, och här måste samhället gå in och reglera. Det måste finnas en transparens vad gäller nätjättarnas algoritmer, eftersom de styr och påverkar det offentliga samtalet. Man måste också ställa krav på att olagligt material plockas bort snabbare, och att det finns en lagstiftning så att man kan lagföra de hot mot hbtqi-personer som förekommer på sociala medier. Vi har även öppnat för att införa en åldersgräns, men då måste detta tillämpas på ett bra sätt, och man måste skilja på olika plattformar. Sociala medier är att viktigt utrymme för att uttrycka sig och träffa likasinnade, och kanske göra motstånd mot förtryckande regimer.

I många länder är det olagligt att vara hbtqi, det kan till och med leda till dödsstraff. Vad tycker du att Sverige och Sveriges regering bör göra för att markera mot detta?
– Det är klart att jag tycker att man borde agera både mer konsekvent och tydligare, och använda alla verktyg vi har i verktygslådan när det gäller utrikespolitiken. Att regeringen har dragit ner så mycket på biståndet påverkar stödet till människorättsorganisationer och andra som kämpar för hbtqi-personers rättigheter globalt. Vi är också kritiska till att regeringen har dragit in ambassader, bland annat i Afrika, och att man över lag minskat sitt engagemang i den delen av världen. Och vad gäller EU så tycker jag att det är helt absurt att det fortfarande inte är förbjudet att diskriminera hbtqi-personer inom hela unionen.

Bör vi ha en generösare asylpolitik när det gäller hbtqi-personer från länder där det är illegalt att vara hbtqi?
– Redan i dag har vi en asylrätt för personer som riskerar förföljelse, tortyr eller dödsstraff till följd av sin sexualitet eller könsidentitet. Så egentligen handlar det inte om att ha en generösare asylpolitik, utan att säkerställa att den lagstiftning vi redan har tillämpas korrekt och rättssäkert. Flera granskningar har visat att Migrationsverket inte gör prövningen av hbtqi-personer tillräckligt bra, att kunskapen om dessa och olika länders förutsättningar för dem måste bli bättre. Det behövs krafttag för att komma till rätta med detta.

Låt oss gå över till familjepolitiken. Hur ser Miljöpartiet på surrogat/värdmödraskap?
– Det har varit, och är, en komplicerad fråga som vi fortsatt processar i vårt parti. Vi har sagt ett tydligt nej till kommersiellt surrogatmödraskap, men vill också se en utredning där man tar fram ett konkret förslag till hur altruistiskt surrogatmödraskap skulle kunna genomföras på ett rättssäkert sätt. Först därefter vill vi ta ställning till just den frågan. Men alldeles oavsett vilken reglering som finns vad gäller surrogatmödraskap så måste de barn som fötts och föds på detta sätt har samma rättigheter och möjligheter som alla andra barn i Sverige. Det måste vi lösa eftersom det kan uppstå väldigt problematiska situationer för dessa barn och för deras föräldrar.

Ni vill att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, varför är detta viktigt?
– Det handlar i grunden om att alla familjer ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett hur den ser ut. Det finns fortfarande en väldigt stark heteronorm i samhället, samtidigt som väldigt många barn växer upp i familjekonstellationer som ser annorlunda ut än normen. Vi behöver en moderniserad föräldrabalk helt enkelt, något vi tillsatte en utredning om när vi satt i regeringen.

”Det är absurt att det fortfarande inte är förbjudet att diskriminera hbtqi-personer inom hela EU”

Har ni satt någon gräns för hur många vårdnadshavare ett barn ska kunna ha?
– Vi har inte satt någon gräns, bara pratat om fler än två vuxna. Det är ju till exempel vanligt att två par skaffar barn tillsammans. Utredningen jag nämnde lämnade ett kompromissförslag på en slags föräldrafullmakt till de föräldrar som inte är juridiska vårdnadshavare, så att de ändå kan agera som föräldrar i kontakten med myndigheter. Det kan kanske vara ett steg i rätt riktning, men vi vill mer än så. Det är anmärkningsvärt att vi 2026 inte har kommit längre.

Jag har hört att Miljöpartiet kommer att lansera några nya förslag på familjeområdet inför valet?
– Det stämmer. Vi vill göra det enklare för barnlängtande hbtqi-personer att bli föräldrar, men även för andra grupper, så vi går fram med ett paket för att fler som vill ska kunna skaffa barn. Vi vill utöka antalet subventionerade IVF-försök och inseminationer, och införa subventionerade syskonförsök. Vi vill också ge båda kvinnorna i en samkönad relation möjlighet till fertilitetsbehandling, i dag ställs ju många sådana par inför ett tufft val kring vem det är som ska genomgå detta. Vi vill även möjliggöra för fertilitetsbehandling för fler typer av föräldrakonstellationer. Det kan till exempel gälla ett samkönat par som skaffar barn med en tredje person, eller två vänner som vill ha barn ihop. Detta var bara några av våra förslag på området.

Tror du att någon av alla dessa frågor som rör hbtqi-personer även kan bli en viktig valfråga?
– Jag skulle ju såklart önska att utökade möjligheter att skaffa barn, liksom en könsneutral föräldrabalk eller införandet av ett tredje kön skulle kunna bli viktiga valfrågor. Det är ett drömscenario eftersom det är så viktiga frågor för oss. Men min farhåga är att den internationella trenden att misstänkliggöra vissa grupper, och att vilja dra tillbaka rättigheter, tyvärr blir tongivande även här. Så jag tror att vår största uppgift i valet, både som parti och som en del i en progressiv rörelse, blir att stå upp för de landvinningar som redan är gjorda. Att vi sätter en tydlig gräns att ”nu räcker det”.

Vad är det första du tänker på när du hör ordet ”gaykultur”?
– De första ord som kommer till mig är glädje och kamp. Där vill jag nämna QX-galan som ett bra exempel på detta, eller Prideparader som är fantastiska tillfällen för glädje, gemenskap och kulturuttryck av hög kvalitet. Men där det också finns ett stort stråk av allvar, kampen för rätten att synas. Det är ju en grundläggande demokratisk rättighet att få existera som den person man är. Allt detta är för mig invävt i begreppet ”gaykultur”.

Har du någon personlig favoritperson, historisk eller nu levande, som du tycker på ett bra sätt symboliserar gaykulturen?
– Det finns såklart många hbtqi-personer som blivit förebilder på olika sätt. Ett bra exempel är Elisabeth Ohlson och hennes Ecce Homo, som jag minns väldigt starkt då den kom när jag var i sena tonåren. Den ledde till en nyttig diskussion inom kyrkan, om hbtqi-personers rätt att ta plats och finnas i de sammanhangen. Elisabeth har också funnits med framåt som en väldigt stark person, och jag är så glad att jag hann träffa henne innan hon gick bort. Men jag har även flera förebilder inom politiken, och är SÅ stolt och glad över att Ulrika Westerlund är en del av vår rörelse och riksdagsgrupp. Ulrika har varit med så länge och kämpat för hbtqi-personers rättigheter i olika sammanhang. Hon är beviset på att engagemang och hårt arbete ger resultat.

Vem var den första hbtqi-personen du fick höra talas om när du växte upp i Luleå?
– Det var nog någon inom populärkulturen, och jag minns särskilt att filmen Philadelphia från ’93 med Tom Hanks och Denzel Washington gjorde stort intryck på mig. Men jag hade inga gaykompisar då och kände knappt till några öppna hbtqi-personer då, varken på högstadiet eller i gymnasiet, något som säkerligen berodde på att klimatet i Luleå på 90-talet inte var särskilt accepterande. Det var först när jag flyttade till Umeå för att studera och började röra mig i politiska vänsterkretsar som jag lärde känna personer som var öppet bi, gay och lesbiska. Där var det helt odramatiskt att vara normbrytande. Flera av dem är nära vänner än i dag.

Numera bor du i Härnösand – hur upplever du öppenheten där?
– Härnösand har en fin historia av att stå upp för hbtqi-personers rättigheter. Ett fint exempel är hösten 2013 då någon under natten målat hela trappan upp till domkyrkan i regnbågsfärger. Väldigt vackert, och något som uppmärksammades mycket. Man var ju tvungna att tvätta bort färgen, men då tog den dåvarande domprosten initiativet att väva en regnbågsmatta att lägga i kyrkans mittgång. Ett fint sätt att bevara uttrycket som kommit till genom denna aktion, och det går fortfarande att köpa sådana regnbågsmattor från samma Härnösandsföretag som gjorde den. Så jag tycker verkligen att Härnösand är en kommun som står upp för öppenhet och att man ska få vara den man är och älska den man vill.

Kommer du att gå i någon Pride-parad i år?
– Absolut, och jag vet att jag ska delta i Växjö Pride redan i maj, men det blir fler. Jag brukar gå i Prideparader, det känns viktigt. Inte minst i mindre kommuner är det extra angeläget att flytta fram positionerna, eftersom det ofta är tuffare att leva som öppen hbtqi-person där.

Känns Pride extra viktigt när det är valår?
– Det är alltid lika viktigt att stå upp för hbtqi-personers rättigheter, oavsett vilket år det är. Det får inte bli ett sätt att fiska röster under ett valår, det är något man måste hålla i hela tiden.

Vad står det på ditt paradplakat, om du har något?
– I förra årets Prideparad i Stockholm hade jag inget plakat utan dansade istället med en Pride-flagga, som jag tycker är väldigt fin och säger mycket i sig. Men om jag skulle hålla i ett plakat skulle det stå något som speglar den grundläggande rätten att vara den man är och få älska den man vill, något som tyvärr inte är självklart i dagens värld. Kampen för hbtqi-rättigheter är ju ytterst en kamp för allas rättigheter. Sammantaget kan man konstatera att man aldrig kan slå sig till ro, det finns alltid mer att göra.

Tidigare intervjuer:
(Februari) Elisabeth Thand Ringqvist
(Mars) Nooshi Dadgostar