Helena Berglund är föreningens ordförande och ser fram emot att fira FPES historia, men också dess framtid. Under dagen väntar en hel del olika programpunkter. Först blir det lunch klockan 12 med ett sextiotal medlemmar, av de närmare 500 medlemmarna, på Freys Hotel, därefter blir det intervjuer med medlemmar och icke-medlemmar som speglar transidentitet förr och nu. På kvällen blir det middag på House of Q och därefter dans.
FPES, som står för Full Personality Expression Sweden, grundades 1966 och då som en transvestitförening.
– Medlemmarna bestod främst av gifta heterosexuella män som ville byta om till tjejer en gång i månaden. Man sorterade aktivt bort dom som var transsexuella och de som var homosexuella, och så var det under 60-70- och 80-talet.
Helena Berglund berättar att tiden kom ikapp föreningen och att den förändrades i takt med att hormonbehandlingar kom igång. Idag domineras den ideella föreningen av transsexuella medlemmar, främst transfeminina, som ofta träffas på brunch, på ett café eller i andra sammanhang
Och vilken sexuell läggning man har spelar idag ingen roll.
– Transvestiter, eller crossdressers, är idag en minoritet men en välkommen sådan, säger Helena Berglund.
Vilken är den viktigaste förändringen som FPES har bidragit till under de här 60 åren?
– Vi bedriver politiskt påverkansarbete genom att kontakta politiker och driva frågor om transpersoners rättigheter. Vi har påverkat den nya könstillhörighetslagen och sett till att andra förbättringar skett när det gäller transpersoners rättigheter. Men vi jobbar också för transpersoner som aldrig varit utanför dörren tidigare så att de ska våga sig ut och träffa likasinnade. Vi har fyra stora träffar varje år och tusentals har genom åren kommit ut för att träffa andra transpersoner för första gången.
I Sverige finns också transföreningen Transammans. Vad är skillnaden mellan er och dem?
– Det är ingen större skillnad, och vi träffas i olika sammanhang. Men de startades huvudsakligen av anhöriga till transpersoner även om de idag är för både transpersoner och våra anhöriga. De har också mer projektverksamhet och är mindre inriktade på fysiska träffar.
Vilken fråga är mest angelägen för er att driva just nu?
– Tyvärr är det vårdfrågan. Köerna är katastrofala, och 90 procent av dem som hör av sig till oss vill prata om köerna. Det är nästan fem års kö innan man får ett första samtal. Det är ohållbart. En annan viktig fråga är den om ett tredje juridiskt kön. Men sedan handlar det om att försvara könstillhörighetslagen som folk redan vill riva upp. Vi har kommit en lång väg när det gäller samhällets bemötande av transpersoner, men det betyder inte att vi ska sluta. När vi slutar försvara våra rättigheter kan det snabbt gå åt andra hållet.
Slutligen, vad skulle du vilja säga till någon som ännu inte vågat komma till er första träff?
– Prova! Det kommer att gå bra. Ta kontakt med någon i föreningen innan och testa kanske att delta i ett onlinemöte först om det känns bättre. Det är så viktigt att våga träffa folk i verkligheten, för då känner man att man inte är ensam.
