QX publicerade den 10 november en kort artikel om mixed orientation relationships (som QX översatt till olikläggning-relation, men som jag framöver kommer kalla blandorienterad relation) med påföljande intervju av psykolog och sexolog Tanja Suhinina. Eftersom jag lever i en blandorienterad relation välkomnar jag att ämnet uppmärksammas, men jag upplever att den homonormativitet och fördomsfullhet, samt den grundläggande okunskap om ämnet som artikeln och psykologuttalandet uppvisar, förtjänar att bemötas. Vissa läsare kan ha svårt att förstå en del av de termer som används i min text, varför jag har skrivit en ordlista, som kan läsas efter den här texten.

Jag kom i kontakt med termen blandorienterad relation för första gången något år sedan, detta trots att jag lever i en sådan relation sedan 23 år tillbaka. Termen brukar vanligtvis användas för att benämna relationer där individer har olika sexuella orienteringar, t.ex. där en är gay och en straight, eller en är bi och en gay. Det finns en hel del forskning på området för den som är intresserad att fördjupa sig i ämnet. Min relation är också blandorienterad, men på ett annat sätt än som beskrivs ovan: min partner är fetischist till sexuell orientering (det betyder att hans känslor, fantasier och begär är riktade mot hans fetischer) medan jag är aromantisk bisexuell, huvudsakligen sexuellt orienterad mot kvinnor, ickebinära och transpersoner. Vi har alltså olika sexuella orienteringar OCH vi har en kärleksrelation som innebär att vi älskar varandra djupt och har en anknytning mellan oss som är lika stark som personer som har matchande sexuella orienteringar.

Blandorienterade relationer är, till skillnad från vad som kommuniceras i artikeln, en relativt vanlig företeelse i queercommunityt – det är bara det att vi inte har ett språk för att prata om dessa relationer och därför blir de osynliggjorda. När jag har pratat med vänner och bekanta i min bekantskapskrets (jag rör mig mest i det queera flat- och transcommunityt) om blandorienterade relationer är det många som identifierar sin relation som sådan, bl.a. har jag mött denna reaktion vid relationer mellan asexuella och allosexuella, aromantiska och alloromantiska, relationer mellan lesbiska kvinnor och transmän, relationer mellan primära fetischister och ickefetischister, relationer mellan primära sadomasochister och ickesadomasochister. För den som undrar ”Men vad händer med sexet?” finns det inget enkelt svar att ge. Inom vissa relationer har man sexuella praktiker som ger gemensam tillfredsställelse, inom andra väljer man att ha en fysisk intimitet men att inte ha sex med varandra, medan andra öppnar upp relationen, etcetera.

Personer som lever i blandorienterade relationer möts enligt min erfarenhet ofta av fördomar, inte minst från HBTQ-communityt. Det finns en förväntan om att du ska följa den normativa mall som handlar om att din sexuella orientering ska matcha ditt partnerval och ditt sexuella beteende; om den inte gör det riskerar du att ses som att du fortfarande är i garderoben, riskerar att ses som att du förnekar den du egentligen är och det kan förekomma snack bakom din rygg om att din relation inte kommer att hålla i längden.

Grunden till dessa fördomar är att vi är pålurade en förklaringsmodell som säger att sexualitet, romantisk attraktion, anknytning och sexuellt beteende helt och hållet kan sorteras in i tre positioner: hetero, homo och bi. Problemet med den här förklaringsmodellen är att mänskligt beteende sällan (jag skulle våga säga aldrig) är så enkelt. För den som är mer intresserad rekommenderar jag att bl.a. läsa på om variorientering och könsorienteringsnorm.

Så, vidare till den illa dolda homonormativitet som ramar in QX artikel om blandorienterade relationer.

Jag gissar att vare sig artikelskribenten eller psykologen som uttalar sig har någon förkunskap om ämnet förutom det informationsmagra blogginlägg som finns inklippt i artikeln och att man utifrån det drar en mängd förhastade slutsatser om vad blandorienterade relationer handlar om, t.ex. de fördomar som beskrivs ovan: att det automatiskt betyder att du är i garderoben, att du förnekar den du är, etcetera.

På frågan ”Övervinner kärlek allt, inklusive sexuell läggning?” svarar den intervjuade psykologen Tanja Suhinina ett självsäkert nej, trots att hon direkt efteråt säger att hon saknar erfarenhet av företeelsen blandorienterade relationer. Svaret från mig, som har en egen levd erfarenhet, är att frågan i sig är fördomsfullt ställd. Det finns ingen motsägelse mellan att älska en person och att den personen har en annan sexuell orientering än vad du har och därmed finns det inget som kärlek behöver ”övervinna”. Enligt mig kan du bara älska en person för det den är, inte för det den inte är. Passar denna typ av relation alla? Nej: om du är en person för vilken ett konventionellt sexliv med din partner är grundläggande för hur du skapar emotionell intimitet så kan det möjligen bli svårt för dig att få denna typ av relation att fungera. Likaså om du har svårt att kommunicera om och acceptera olikheter i hur du och din partner fungerar.

Suhininas fortsatta svar på frågan om kärlek övervinner sexuell läggning är för mig en gåta. Hon menar att personer i blandorienterade relationer har en idé om varför man är gift som inte handlar enbart om att man ska vara kåta på varandra. Jag tror jag ärligt kan säga att jag inte känner en enda person i min närhet som lever i en romantisk relation där relationen endast är grundad i att man är kåta på varandra. Relationer brukar oftast vara grundade i att man har många saker gemensamt, exempelvis känslomässig intimitet, romantisk anknytning, intellektuellt utbyte, delad livsåskådning, humor, förmåga att stötta och utmana varandra, ansvar och lojalitet mot varandra, gemensamma intressen, etcetera (detta är på inga sätt en uttömmande lista). Många som lever i relationer där den sexuella orienteringen matchar upplever dessutom ofta att den initiala kåtheten man känner inför varandra då man är nyförälskade minskar med åren och i en långvarig relation är det ofta ovanstående anknytningsmönster som gör att kärleken håller.

Artikeln fortsätter med frågan om det är viktigt att vara tillsammans med en person som överensstämmer med ens läggning. Svaret är ”Ja det är det” följt av ett resonemang att det bevisas av att många homosexuella personer tagit stora risker för att få vara med den de är attraherad av. Enligt mig innebär Suhininas svar en åsikt om att personer som lever i blandorienterade relationer gör fel genom att inte välja att välja en relationsform och sexuell praktik som överensstämmer med deras sexuella identitet. Jag är av övertygelsen att ingen HBTQIA-person är skyldig att leva sitt liv så som dikteras av homonormen. Man är lika valid och förtjänar lika mycket respekt oavsett om man exempelvis är homosexuell och homoromantisk och har valt att leva i en samkönad relation, eller om man är homosexuell och biromantisk och har valt att leva tillsammans med en olikkönad partner.

Artikeln avslutas på det mest upprörande sätt, med frågan om det finns någon fara med att ”promota” blandorienterade relationer, varpå Suhinina svarar att det farliga är att den här typen av relation kan användas för att motivera personer att gå in i relationer som inte är bra för dem. Verkligen? Är det en retorik som bör användas inom HBTQIA-rörelsen när personer inom rörelsen berättar om relationsformer som råkar bryta mot sociala konventioner? Är det inte exakt det här som heteronormen gör mot HBTQIA-rörelsen runt om i världen: Att beskylla oss för att vi försöker att komma med propaganda för att förleda goda medborgare till en sexualitet som ses som sjuk och/eller omoralisk? Att vi och vår kärlek är farlig?

Den här artikeln från QX tycker jag tydliggör en stor problematik inom rörelsen som behöver lyftas och synliggöras: den rådande homonormen som leder till att alienera många HBTQIA-personer från den egna rörelsen.