Utdrag ut Johan Floderus bok ”Gisslan i Iran – 790 dagar i fångenskap:” Johan har precis gripits på flygplatsen och ska förhöras i ett rum.
”Har du checkat in något bagage?” frågar han.
Jag skakar på huvudet.
Oron börjar växa i bröstet. Tänk om det här betyder att jag kommer att missa planet? Tanken får mig att bli orolig.
Jag fortsätter att stirra ut genom springorna i persiennerna medan tiden går. När jag väntat i en halvtimme börjar två av de
civilklädda männen målmedvetet röra sig i riktning mot mig.
En av männen är lång, kraftig och bredaxlad och den andra är liten till växten, med kort gråsprängt, svart, tjockt hår och
stora bruna ögon. Kläderna sitter aningen löst på honom. Vad jag inte vet nu är att jag kommer att återse de här två männen många gånger under de närmaste åren. Eftersom de aldrig presenterar sig kommer jag att kalla dem för Helan och Halvan för mig själv. De stannar framför mig, och Helans röst är bestämd när han tilltalar mig.
”Är det här allt du har med dig?” säger han på persiska och nickar mot mina saker på stolen bredvid mig.
”Ja”, svarar jag.
”Följ med”, säger han och sträcker sig fram och lyfter upp min ryggsäck.
Jag följer med männen ut ur kontoret. Halvan går först, jag i mitten och Helan bakom mig. Vi går genom folkvimlet i terminalen och fortsätter mot entrén och fram till en bil. Helan slänger in min ryggsäck i bagageutrymmet. Sedan öppnar han bakdörren. ”Sätt dig”, beordrar han.
Obehaget har tilltagit allt eftersom vi marscherat mot utgången, men nu skjuter det i höjden. De vill köra mig någonstans.
Jag backar ett steg och protesterar.
”Jag är EU-tjänsteman och diplomat. Jag har inte gjort något. Mitt flyg går om några timmar.”
”Sätt dig i bilen.”
”Vilka är ni?” frågar jag och när jag inte får något svar fortsätter jag att protestera. ”Jag vill ringa min ambassadör”, säger jag.
”Oroa dig inte”, svarar Halvan. ”Vi har bara några frågor. Sätt dig i bilen.”
Johan Floderus tillfångatogs den 17 april 2023 på flygplatsen i Teheran när han var på väg hem till Sverige efter att ha semestrat i Iran där han besökt svenska vänner som jobbar i landet. Han sattes i fängelse utan att veta vad han var anklagad för. Dagar, veckor och månader passerade. Sommar, jul, nyår, födelsedagar, ännu en sommar, jul och nyår. Johan satt i fångenskap i 790 dagar. Det är nästan svårt att ta in. Nu har han skrivit en bok tillsammans med Sara Recabarren ”Gisslan i Iran: Mina 790 dagar i fångenskap”
Jag läser boken under en semestervecka i juni, bilderna man sett i media på Johan under tiden hann satt i fängelse flimrar förbi medan jag läser. Jag går igenom hela känsloregistret. Panik, äckel, klaustrofobi, frustration, sorg och glädje. Tårarna rinner på mig, ibland av skratt, men oftast av den vackert beskrivna längtan till – och kärleken från – hans pojkvän och familj.
”Den här boken är mitt vittnesmål om vad det innebär att berövas sin frihet och reduceras till en bricka i ett diplomatiskt spel. Det är en berättelse om Evins trånga celler, om regimens hemliga bunkrar, om medfångarna jag delade min vardag med, om hunger, manipulation och maktlöshet. Men också om viljan att överleva, böckers livsviktiga betydelse och den inre resa jag begav mig på när alla möjligheter till yttre resor, till och med att röra mig mer än några steg fram och tillbaka, tagits ifrån mig. Det är en berättelse om min personliga upplevelse av fångenskap – men också om det politiska spelet mellan Sverige och Iran, där principer om rättvisa, ansvar och skuld drogs till sin spets.”
Vi gör intervjun på Teams. Johan är i Bryssel och han ler stort när han dyker upp på min skärm, han sitter i ett rum i sin lägenhet. Han ser pigg och fräsch ut. Och glad.
Sist vi sågs var på QX-galan i februari, men den får vi återkomma till lite senare. Nu vill jag veta hur det var att behöva ta sig tillbaka till fångenskapen och minnas allt igen för att boken skulle bli till?
– Det var förlösande att få berätta om min upplevelse, säger han. Jag och Sara sågs vid ett 30-tal tillfällen under hösten och vi satt säkert 1-2 timmar varje gång. Och även om jag både skakade och grät stundtals vid våra möten kände jag rent konstruktivt att ”det här är bra”, inget får ligga och skava i mig. Det är en del av det terapeutiska arbetet, att återuppleva, acceptera och gå vidare. Visst, det var tufft, men samtidigt jättebra.
”Tre veckor har passerat sedan jag greps och sattes i isolering. Jag vet också att det är lördag den 7 maj. Att hålla koll på dagarna är ett sätt att hålla fast vid den verklighet som fortsätter existera utanför betongväggarna. Det jag inte vet är varför jag är här, hur länge jag kommer stanna kvar och vad de vill ha ut av mig. Men den överhängande frågan jag ställer mig är hur jag ska stå ut, utan att bli galen?”
Ja, det är precis den frågan man ställer sig som läsare, hur klarar man av att inte bli galen? Jag slås i boken av att Johan inte har en aning om hur länge han kommer sitta fängslad. När han blir gripen på flygplatsen och förhörd är han till exempel rädd att han ska missa sitt flyg, sen är han rädd för att han inte ska hinna hem till påsken som är om några dagar och då hela familjen ska ses. Hela tiden får han höra från vakterna att ”du är snart hemma”.
Men så blir det inte. Gång på gång kommer besvikelsen, gång på gång flyttas han istället runt i olika celler mellan olika fängelser.
Hade det varit lättare om du fått veta första dagen att du kommer vara här i 790 dagar?
– Nej, det hade jag inte kunnat hantera, det var svårt nog att överhuvudtaget tillbringa första natten där. Om jag då fått veta att jag skulle göra det i 790 dagar, nej det hade jag inte klarat av. Det underlättade att känna hopp varje vecka.
Johan berättar att det fanns ett tredje alternativ som han lärde sig leva efter,
– Pendelrörelsen mellan hopp och bottenlös förtvivlan nötte ut mig. Det tömde mig på kraft och energi. Det var först när jag landade i ett; ”jag vet inte när jag får komma hem, jag har ingen aning, jag kommer inte veta. Det som kommer att ske kommer att ske, framtiden vet ingen något om. Jag är här och nu. Jag kan läsa en bok, träna, gå några varv, andas, tänka på Johnathan, drömma och minnas, men att lämna framtiden därhän”. När jag lärde mig leva så kunde jag inte brytas ner längre, jag blev starkare av att skära bort tröstlösa dalar av hopp och förtvivlan.
– I slutet av min vistelse kunde de sagt till mig att rättegången kommer hållas först om tre år, eller att ”du kommer åka hem i övermorgon”, jag hade reagerat ungefär likadant. Det var mitt tillvägagångssätt, min målbild för att överleva, och det tjänade mig väl.
Det nya förhållningssättet är något som Johan till viss del fortfarande bär med sig nu när han är ute i friheten. Att inte vara ett offer för externa omständigheter.
– Det handlar inte om att vara avtrubbad, för det är jag inte, det handlar om sinnesro och jämnmod.
Känner du tacksamhet att du är fri eller finns det en bitterhet över att ha blivit berövad på drygt två år av ditt liv?
– Jag känner ingen bitterhet över huvud taget. Jag känner bara tacksamhet att jag är fri. Jag förstår att det var svårt för den svenska regeringen att få ut mig fortare från fängelset och det sista jag tänker hålla på med är att vara bitter och sur, på vem ska jag vara det? På regeringen? På iranierna? Jag kom skonsamt och lindrigt undan kan jag säga med mina dryga två år. Det finns många andra som blir inspärrade på betydligt längre tid. Och jag är hellre den person jag är idag än den jag var innan.
På vilket sätt?
– Jag har mognat, jag har fått en ökad självkännedom, jag vet mer vem jag är idag än den jag var innan och jag har en större förmåga att känna tacksamhet. Egenskaper som tålamod och ödmjukhet besitter jag på ett helt annat sätt idag.
Johan berättar att han var mer sökande innan, karriärinriktad och ville ha häftigare jobb, tjäna mer, träffa spännande människor och göra coolare resor.
– Det där har jag helt lagt bakom mig. Jag rör mig idag genom vardagen med ett annat perspektiv och med ett tydligare fokus på vänner, relationer och arbete.
När Johan pratar gestikulerar han med händerna, då och då det glimrar det till på ringfingret.
Men du, GRATTIS, jag läste att du och Johnathan gifte er förra veckan.
– Tack! Ja, det var ett sagobröllop i Karlskrona. Det var helt magiskt! Jag vill göra om det igen och igen och igen. (skrattar) Men det hör ju till att man inte ska göra det mer än en gång. Men jag rekommenderar det varmt. Har man hittat en person som man vill leva resten av livet med så ska man fira det med en stor fest.
”Har du inte fru eller flickvän?” frågar han plötsligt, som om vi är nyblivna vänner och har en normal konversation.
”Nej, jag har ingen flickvän” svarar jag kort och anstränger mig för att behålla fattningen. Bilder på Johnathan, min sambo, dyker upp i mitt huvud. Det är inte lämpligt att berätta att jag har en pojkvän hemma i Bryssel. I den Islamiska republiken Iran är samkönade relationer olagliga och betraktas som ett allvarligt brott. Homosexualitet kan i vissa fall leda till dödsstraff
enligt landets sharia-baserade lagstiftning.”
Förhörsledarna på fängelset visste att Johan var gay. Det hade de bland annat förstått genom att gå igenom hans mobiltelefon. Men ingen annan visste något.
Var du rädd att det skulle komma fram?
– Ja, det var en sån bredd på individer i fängelset, främst sitter det politiska fångar, ekonomiska brottslingar, ’white-collar criminals’, men även extremister av olika slag, som IS-sympatisörer, så jag var rädd för att det skulle komma fram att jag är homosexuell. Inte bara för att jag då skulle behöva oroa mig för fysiska angrepp och våld, jag ville ju dessutom vara i en miljö där jag kunde skapa vänner och umgås och få någon slags samvaro med de andra fångarna. Vi var 3-5 personer som satt på 12 kvadratmeter under dygnets alla timmar utan möjlighet att ge sig av, då får man vara noga med vad man delar med sig av för att känna sig trygg och för att få de andra att känna sig bekväma.
Du har varit hemma i ett år nu, kan du bli trött på att prata om vad du varit med om?
– Ja och nej, jag tycker att det känns bra att prata om det om jag kan dosera det, jag förstår att det finns både ett mänskligt intresse och ett allmänt intresse. Det är inget nöje att prata om det, men jag kan känna att det är min plikt, och nu får jag sagt det jag vill säga i boken. Därmed kan man lägga berättelsen åt handlingarna och fokusera på annat.
Kommer du kunna gå vidare och lämna det bakom dig?
– Ja, det kan jag. Jag vet andra som suttit gisslan som har svårt att göra det, som hemsöks i mardrömmar, men det gäller tack och lov inte mig. Tvärtom är jag rädd att jag ska glömma bort allt jag lärt mig och försumma den personliga utveckling som jag tycker att jag tillgodogjort mig under den här erfarenheten.
Har du idag kontakt med några av de du satt inlåst med?
– Ja, flera stycken. Bland annat en ung basketspelare som jag lärde engelska i cellen, jag har även kontakt med ett par afghaner, och en annan kille som numera bor i Helsingfors.
I boken kan man läsa att du ständigt ber om att få böcker, vissa böcker läser du både två och tre gånger, men en gång säger du även att du vill lyssna på musik. ”Vad vill du höra?” frågar de då, och du svarar Mariah Carey. Jag skrattade högt när jag läste det, dels för att det var så oväntat och dels för att Mariah även är min husgudinna.
– (Skrattar) Är det sant? Ja, jag har lyssnat på henne sen jag kom hem. Men jag är väldigt besviken på nya singeln. Det bådar inte gott för nya albumet.
Till sist hur var det att medverka som prisutdelare på QX-galan i år?
– Åhhhhh! The highlight of my life! (skrattar) Det var glamour, glitter, kändisar. Jag satt med Johnathan, mamma och pappa. Mamma skrev till alla sina väninnor att hon satt bredvid Pekka Heino (skrattar). Jag satt rygg mot rygg med Babsan och hon vände sig om tidigt under kvällen och sa till mig ”Jaha, ska man känna igen dig från något?” varpå jag svarade ”Ska man känna igen dig från något? (skrattar). Det var en fantastisk kväll!
Samtliga bröllopsbilder är tagna av Tove Lundquist: tovelundquist.se
Uppdaterad 2025-06-26
