Jag har varit djupt engagerad i Malmö Pride. Jag satt i styrelsen när föreningen stod på randen till konkurs, och var med och byggde upp något som hade potential att bli en av Skandinaviens mest inkluderande och färgstarka Prideveckor. Jag har trott på styrkan i den gemensamma rörelsen – i att hbtqia+personer, med alla våra olikheter, står sida vid sida.
Men idag känner jag mig inte längre hemma.
Jag skriver inte detta för att provocera, utan som en vädjan till eftertanke. Någonting håller på att gå förlorat.
Pride har alltid varit politiskt. Det var ett uppror. Ett krav på mänskliga rättigheter. Det ska det fortsätta vara.
Men när rörelsen gräver ner sig för djupt i ett ideologiskt dike – i det här fallet ett vänsterdike – blir det svårt att se helheten. För många av oss som tidigare varit självklara delar av gemenskapen, känns det inte längre som att vi räknas.
Jag är vit, medelålders och bög. Jag älskar schlager. Jag har varit öppen sedan tonåren. Jag är inte trendig, inte queer nog, inte marginaliserad enligt den nya måttstocken. Och jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som inte känner igen oss i dagens Pride. Som upplever att protestens uttryck blivit viktigare än själva budskapet.
När en lojal partner som Scandic hängs ut offentligt. När kritik mot vänsteraktivism tolkas som högerextremism. När hatet mot polisen blivit så djupt rotat att varje kontakt misstänkliggörs – samtidigt som vi kräver en trygg Pride. När de som inte passar in i det aktivistiska narrativet tystnar – eller tystas.
Jag är inte emot aktivism. Jag är inte emot solidaritet. Jag förstår att världen är komplex, att mänskliga rättigheter kräver tydliga ställningstaganden, att vissa frågor skaver. Men jag tror att vi behöver en Pride där fler får plats.
Just därför blir det märkligt att se hur en enskild konflikt – som Palestina – lyfts så entydigt, medan andra förtryck knappt nämns. Hbtqia+personer förföljs, fängslas, torteras och dödas i länder som Iran, Tjetjenien, Uganda, Venezuela och Kina. Varför pratar vi inte mer om det?
Det handlar inte om att relativisera. Det handlar om att påminna om att kampen för våra rättigheter är global – och mångbottnad.
Och samtidigt: aktivism har sin plats – men den hör inte hemma överallt. Inga rörelser, oavsett syfte, kan tillåtas ta plats i sammanhang där de inte hör hemma, eller där de riskerar att skada eller splittra den gemenskap de säger sig vilja stärka.
Därför måste Pride rymma fler verkligheter. Inte bara de som passar ett visst narrativ. Och den kampen för lika villkor måste också gälla schlagerbögen. Musikalbögen. Fetishbögen. Sexpositiva bögen. Den glittriga, den tysta, den glada, den som inte längre är trendig nog.
Pride får inte vara ett filter. Det måste vara en spegel.
Det här är inte ett ställningstagande mot förändring.
Det är en längtan efter balans.
Och låt mig vara tydlig: jag står mycket långt ifrån både Sverigedemokraterna och högerextrema strömningar. Jag är snarare en socialt engagerad vänsterliberal, och det är just därför jag säger ifrån nu. För att Pride är viktigare än ideologisk positionering. För att alla röster inom hbtqia+spektrumet förtjänar att bli hörda.
Uppdaterad 2025-07-12
