Trots att bisexuella kvinnor bör vara en självklar del av hbtqi-communityn, upplever många av oss att vi aldrig riktigt får ta plats i gemenskapen. Vi blir misstänkliggjorda, osynliggjorda – och ibland till och med exkluderade av vårt eget community. Det här är ett rop på att bli sedd.
Jag minns första gången jag gick på gayklubb fylld av förväntan. Det här skulle vara min plats – mitt community. Men senare på kvällen sa en tjej till mig:
”Du är bi? Ring mig när du har bestämt dig.”
Det var sagt med ett leende, men det skavde. Det var inte första gången jag som bisexuell kvinna kände mig misstänkliggjord – och definitivt inte sista.
Det pratas mycket om inkludering inom hbtqi-communityn, men sanningen är att många bisexuella kvinnor känner sig osynliga. Inte bara i straighta rum – utan också inom gayvärlden. Vi förväntas välja sida. Vår sexualitet ses som en fas, en mellanlandning eller något man ”växer ifrån”. Men för mig, och många andra, är bisexualitet inget tillfälligt. Det är vår verklighet, vår identitet, vår stolthet.
När jag dejtar en man antas jag vara straight. När jag dejtar en kvinna, kallas jag ”förvirrad”. Det är som att vi aldrig får vara riktigt oss själva, aldrig får äga vår plats i communityt fullt ut.
Pride är fantastiskt. Men för oss bisexuella måste det också få vara ärligt. Vi behöver bli sedda och respekterade – inte ifrågasatta.
Jag vill inte vara en fotnot i regnbågen. Jag är en självklar del av den.
Jag och många med mig är trötta på att känna oss som gäster i ett rum som borde vara vårt.
Uppdaterad 2025-07-28
