“There’s no time for us/ There’s no place for us / Who wants to live forever.”
“Who waaants to liiive fååååreveeer”, vrålar vi i kör på skrivlägrets sista karaoke och just då i den kollektiva queerbubblan, med armarna om varandra, och med några drinkar innanför flanellskjortan, kan man faktiskt tänka sig att leva ett litet tag till.
Vem vill leva för evigt frågade sig Freddie Mercury som en besvärjelse just innan han dog i sviterna av aids. Hade han fått leva fram till vår tid hade han också fått svaret: jo, ganska många faktiskt.
Ingen har väl undgått Longlivety-rörelsen där en växande skara medlemmar gör allt för att lura döden. Bryan Johnson heter frontmannen som spenderar tjugo miljoner om året på att försöka bromsa sitt åldrande. Planen är att inte dö alls vilket kräver ett strikt reglerat hemmalabb. Han delar blod, eller snarare åderlåter, sin son, som man får förmoda inte är lika angelägen om att få farsans blod i retur. En penischockterapi ingår också i behandlingen. Vill man verkligen veta mer? Jodå. Folk är som galna efter receptet på hur man gör sig odödlig. Bryans mirakelpiller säljer som smör och nu har trenden nått hit. Sveriges svar på Bryan Johnson delar sina bästa tips i Dagens Nyheter. ”Rök, sup och knarka inte”, läser jag högt för sonen vid frukostbordet som lojt svarar ”då blir ju livet helt meningslöst.” Jag har närt en komedienne vid min barm. Tycker ändå att den svenska inspiratören som satsar på att bli minst etthundrafemtio år har sina poänger. Träna, sov, ät växtbaserat, skärmknarka inte före läggdags. Men vänta nu: Uppstigning klockan fem. Rödljusterapi, äppelcidervinäger, Hibiskuste och konstant kontroll över alla de mätare som placerats på kroppen för att hålla koll på syremättnad, sömnmönster, pulszoner och blodsockernivåer. Det blir liksom inte mycket tid över att måla plakat för fred, rädda demokratin -och planeten, som man får förmoda just de som vill leva i evighet borde vara särskilt intresserade av. Tur ändå att de hårdtränar i att ha dödens tråkigt för roligare lär det inte bli när de över ett glas surt äppelcidervinäger skålar in sin hundrafemtionde födelsedag mol allena, eftersom samtliga vänner, familjen inklusive egna barn, har dött för länge sen. Själv står jag knappt ut med att jag förmodligen kommer leva över min hund.
”En penischockterapi ingår också i behandlingen”
Och på tal om barn. Hann knappt vända blad innan ett ramaskri ljöd över sommarsverige. Vad hade nu hänt? Var elden lös? En ny pandemi? Hade Riksbanken höjt styrräntan?
Nej, och inte handlade det heller om oron över ministern vars käpphäst blivit att läxa upp invandrarföräldrar och som nu visar sig ha en son aktiv i svensk extremhöger. Det som fått Kristdemokraten Jakob Forssmed att kalla in pressen var, håll i er, det föds för få barn i Sverige. En utredning är redan tillsatt. Nu är goda råd dyra för hur ska det bli om det inte längre finns arbetskraft som kan försörja en alltmer åldrad befolkning. Tja, ett tips i all ödmjukhet är att sluta kasta ut arbetsföra människor som flytt hit och som numera utgör majoriteten av de som redan tar hand om våra gamlingar.
Trillar över ett gammalt klipp från Vasaparken i Stockholm där Astrid Lindgren för ett stilla och oförställt samtal med en hemlös hivpositiv kille. Han har utvecklat aids och har inte långt kvar. ”Men vi dör ju bara en gång allihop”, säger han. ”Så sant som det är sagt”, svarar Astrid. ”Jag tänker så här att ja, ja, ja. Jag lever en stund till och sen ska jag inte vara med längre.”
De enas om att man får ta vara på den tid man har innan de kramar om varandra och önskar glad sommar.
