Sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion 2022 tvingas Ukraina att utkämpa ett blodigt försvarskrig. Försvarsmakten består av närmare en miljon män och kvinnor – varav tiotusentals hbtqi-soldater. Många av dessa tappra försvarare kommer att skadas eller dödas i kriget. Den dystra sanningen är tyvärr att hbtqi-soldater och deras närstående riskerar att drabbas dubbelt.
I början av augusti reste en av oss till Ukraina för att besöka Lviv samt huvudstaden Kyiv – två mycket vackra städer som trots krigstillståndet sjuder av liv. Gatorna kantas av barer, kaféer och restauranger och i parkerna äts det glass och dricks kaffedrinkar. Men alla vet att när som helst kan tillvaron slås sönder av flyglarmets sirener som varnar för inkommande ryska missiler.
I Kyiv tog organisationen Kyiv Pride emot. De arbetar för att öka toleransen för hbtqi-personer i det ukrainska samhället. Trots de svåra omständigheterna lyckades man även i år arrangera sin Prideparad, vilket QX rapporterat om. Representanterna för Kyiv Pride berättade att den fråga som står högst på deras agenda är att hbtqi-soldater ska få samma rättigheter som straighta.
För i Ukraina saknas rättigheter för samkönade par. Samkönade äktenskap är förbjudna enligt konstitutionen (som ej får ändras när det råder undantagstillstånd), och ett förslag om registrerat partnerskap, nr. 9103, har fastnat i parlamentets kvarnar. Detta innebär bland annat att om en hbtqi-soldat dödas i kriget så kan hens partner inte få statligt efterlevandestöd. Man har inte ens rätt att få veta vad som hänt med ens partner – om hen är tillfångatagen, skadad eller dödad.
Det mest hjärtskärande är kanske att den samkönade partnern saknar rätt att få besöka sin älskade på sjukhuset, om familjen motsätter sig det. Eller – om det värsta inträffar – att få ta hand om kroppen efter döden och besluta om begravningen.
Det påminner allt för väl om vad Jonas Gardell skildrar i sin bok ”Torka aldrig tårar utan handskar”. När Benjamin förlorat sin älskade Rasmus och Rasmus pappa säger att ”vi måste byta några ord om begravningen”. Fast allt redan är bestämt – inte så som Benjamin och Rasmus bestämt, utan som Rasmus familj vill ha det. Den förödmjukelsen behöver svenska bögar och lesbiska inte längre utstå. Det borde inte heller våra ukrainska hbtqi-vänner behöva göra.
Vad Ukraina behöver mest akut är stöd för att kunna driva ut Ryssland från sitt territorium. Men frågan om hbtqi-soldaters rättigheter är också brådskande, eftersom de riskerar att skadas eller dödas i strid varje dag. Därför är det viktigt att vi inte glömmer bort dem.
Vi vill därför uppmana våra svenska politikerkollegor att ta vara på varje tillfälle att närma sig frågan om hbtqi-rättigheter i mötet med ukrainska företrädare:
● Svenska riksdagsledamöter kan lyfta frågan med sina ukrainska kollegor om hur det går med lagförslaget om registrerat partnerskap.
● Svenska partipolitiker kan prata med kollegor i sitt ukrainska systerparti om hur de ser på att hbtqi-personers partner saknar rättigheter.
● Svenska kommun- och regionpolitiker som träffar ukrainska motsvarigheter kan lyfta hbtqi-personers rättigheter kopplat till t.ex. skola, sjukvård och socialtjänst.
● Svenskar som har kontakt med ukrainare via civilsamhälle och välgörenhetsorganisationer kan också dra sitt strå till stacken genom att föra ämnet på tal i olika sammanhang.
En överväldigande majoritet av ukrainarna är positiva till hbtqi-soldater i försvarsmakten. Men bara en dryg fjärdedel av befolkningen säger ja till registrerat partnerskap. Kanske skulle den andelen öka, om fler visste om att hbtqi-soldater och deras partner riskerar att drabbas dubbelt, eftersom lagstiftningen inte ger några rättigheter till samkönade relationer. Och kanske skulle fler ukrainska politiker vilja engagera sig i frågan om vi hjälptes åt att hålla igång samtalet. Det är det minsta vi kan göra för att inte svika Ukrainas hbtqi-soldater.
