Det finns få vattendelare inom hbtq-communityt, eller snarare gay-communityt, som Israel och Palestina. En konflikt som pågått i en hel livstid men som inte många egentligen vet ursprunget till. Och man skulle inte kunna tro annat med tanke på vilket mecka just Israel blivit för oss bögar genom åren. Ockupation, invasion eller folkmord, kalla det vad du vill här ska det festas. Och jag kan fatta, det är inte ofta jag själv gör en politisk samhällsanalys av de semesterdestinationer jag bokar. Lite kvinnoförtryck här? Lite fattigdom där? Systematisk rasism? Nope, inte på min semester. Att vi är mer än villiga att blunda för det gör det dock inte mindre verkligt.

Men det är inte här vare sig vattendelaren eller det intressanta återfinns för den som tar en liten skarpare titt. För när en av världens mest långdragna konflikter åter blossat upp tycks även känslorna ha följt med i raketfart. Nyligen hamnade jag i en sådan där återvändsgränd till diskussion med en bekant på Facebook. Personen i fråga har en tydlig ståndpunkt i det mesta och att det ofta är motsatsen till min egen är inget som egentligen stör mig. Vi råkar dessutom tillhöra samma community.

Det som började som en rätt systematisk genomgång av de mest välanvända och bekanta argumenten slutade snopet i konstaterandet att vi som bögar åtminstone accepteras i Israel medan vi skulle bli dödas för vår läggning i vilket annat land som helst i Mellanöstern. Ni vet, Israel är den enda demokratin i regionen. Det är ett argument som jag hört förut men som denna gång satte sig fast i mig.

Sedan Hamas attack den 7:e oktober har över tusen israeler dödats medan motsvarande siffra på den palestinska sidan är nästan sextio gånger fler enligt vissa siffror. En tydlig diskrepans som verkar så svår att förklara att många av oss tycks förvandlas till akrobater i våra försök att relativisera… eller varför inte bortförklara. Här får du åtminstone festa, ligga och älska vem du vill. Här har du rätten att vara bög. Men det är just här det skaver. Att mänskliga rättigheter, vare sig det är dina eller andras, ska vara en förhandslingsvara leder oss nerför en mycket farlig väg.

Som ett community som snart täcker in ett helt alfabet slutar det aldrig förvåna mig hur snabba vi är att kasta andra under bussen. Med ett enda överanvänt argument har vi som community avslöjat vilka hycklare vi är. Hur vi förnekar andra de rättigheter vi själva kräver. Hur vi dömer ut en hel folkgrupp som potentiella terrorister, såsom vi själva dömts ut som förövare av olika sorter. Hur vi är villiga att blunda för allt det vi säger oss inte kunna tolerera.

För när svält tycks ha blivit en vardag och matutdelningar till civila förvandlats till dödsfällor. När sjukvårdspersonal och journalister systematiskt stoppas och attackeras. När både internationella och israeliska organisationer som Amnesty, Läkare utan Gränser, B’Tselem och Physicians for Human Rights-Israel, fördömer Israels agerande i Gaza, då borde även den mest egocentriske av oss ha svårt att låta sig mutas med en Prideresa till Tel Aviv. Ingen är fri tills alla är fria, eller?

Daniel S. Ogalde