I en tid då demokratins grundvalar pressas och polariseringen skärps blir kampen för hbtqi-personers rättigheter allt mer relevant – inte bara för de som direkt berörs, utan för hela samhällets integritet och värdegrund. Att försvara människors rätt att vara sig själva är inte en sidofråga; det är en central del av kampen för alla människors lika värde.
För mig har det varit en stor ära att få leda RFSL – en organisation i frontlinjen för vårt öppna samhälle. I helgen samlas RFSL till kongress där vi gemensamt fattar beslut om hur vi kan skapa ett ännu starkare försvar av allas rätt att få vara sig själva, precis som vi gjort i 75 år!
En grundläggande princip i en demokrat som borde vara självklar: människors rätt att leva som sig själva ska aldrig vara villkorad. Ingen ska behöva “bevisa” sitt värde för att få rättigheter. Ändå ser vi nu hur hat, hot och fördomar åter får fäste. Det handlar inte längre bara om lagar och beslut – utan om ett hårdnande klimat i samhällsdebatten, där människor tystas genom rädsla.
Hbtqi-personer, och politiker som står upp för deras rättigheter, utsätts för trakasserier i Sverige såväl som internationellt. Efter Pride-evenemang och i sociala medier vittnar många om hatbrev och hot om våld. Syftet är tydligt: att skrämma bort dem från det offentliga rummet. När människor tystas begränsas inte bara deras trygghet – utan hela demokratins livsluft.
Hotet mot rätten att få vara sig själv är också ett hot mot rätten att delta i det demokratiska samtalet på lika villkor. När vissa röster tystnar av rädsla urholkas systemets legitimitet. Historien visar att när friheter inskränks för en grupp är det aldrig långt kvar innan fler drabbas. Att rösta ned yttrande-, mötes- eller minoritetsrättigheter är ett farligt, sluttande plan.
Att försvara hbtqi-personers rättigheter är inte symbolpolitik. Det handlar om något grundläggande: rätten till trygghet, hälsa och deltagande i samhället.
Trots att Sverige kommit långt finns mycket kvar att göra. Hbtqi-personer utsätts fortfarande för diskriminering i arbetslivet, i skolan, i vården och i det offentliga rummet. Skyddet mot psykiskt och fysiskt våld behöver stärkas. Samtidigt ser vi hur motreaktioner växer: skolor ifrågasätter sexualundervisning, myndigheter tvekar att hissa regnbågsflaggan och extremister attackerar Pride-firanden. I flera europeiska länder har lagar antagits som begränsar rätten att leva öppet som hbtqi-person. Gemensamt är ett allt starkare misstänkliggörande av olikhet.
Det här måste tas på allvar. Det räcker inte att säga att Sverige “redan är bra”. Vår placering i ILGA Europes ranking har fallit kraftigt, och hatbrotten mot hbtqi-personer ökar enligt Brottsförebyggande rådet. Det visar att kampen inte är över – den måste föras varje dag.
Politiker behöver stå enade, oavsett parti, mot hat och hot. Skolor, medier och civilsamhälle måste försvara rätten att vara den man är. Och vi som medborgare måste markera mot fördomar och ringaktning – i fikarummet, på nätet och i det offentliga samtalet.
I en värld där politiska krafter mobiliserar mot erkännandet av mångfald, där lagar pressar tillbaka friheter och där normer stelnar, behövs hbtqi-rörelsen mer än någonsin. Det handlar om att säga: alla människor har rätt att leva, älska, uttrycka och identifiera sig själva – utan rädsla.
Ingen demokrati är starkare än sin förmåga att skydda dem som är mest utsatta. Att försvara hbtqi-personers rätt att finnas, synas och delta är att försvara demokratin själv. Det är det svenskaste som finns.
