När vi lyssnar på berättelser från unga hbtqi-personer framträder en tydlig och oroande bild. 2022 lanserade MUCF rapporten ”Jag är inte ensam, det finns andra som jag”, en kartläggning över unga hbtqi-personers levnadsvillkor. Rapporten visar tydligt att hbtqi-barn och unga har sämre hälsa, både psykiskt och fysiskt, och hur tryggheten ofta saknas i såväl hemmet som i det offentliga rummet. Samma rapport visar att 28 procent inte känner sig välkomna på fritidsaktiviteter och hälften undviker gym och idrottshallar. I skolan, där tryggheten borde vara självklar, möter många hbtqi-elever sämre studiero och ett klimat där hat och hot växer. Larmen från skolorna ökar, och RFSL:s informatörer tvingas ställa in sina skolbesök eftersom arbetsmiljön inte längre är säker. För många unga blir detta en smärtsam insikt: där andra får möjlighet att växa tvingas hbtqi unga att försöka ta sig igenom skolan.
Både en god psykisk hälsa och en genomförd skolgång är viktiga pusselbitar för att vi ska växa upp till välmående vuxna. Konsekvenserna när det brister kan bli stora för både individen och för samhället. Psykisk ohälsa är en vanlig orsak till utanförskap, och en utbildning är mer eller mindre en förutsättning för att komma in på arbetsmarknaden. Hbtqi-ungdomar, särskilt unga transpersoner, är också överrepresenterade gällande suicid. 60% av transpersoner i åldern 15–19 år har övervägt självmord och 40% har gjort åtminstone ett allvarligt självmordsförsök.
Det finns mängder av organisationer inom civilsamhället som varje dag gör ett fantastiskt arbete för att stödja människor och förebygga utanförskap. Men de flesta är faktiskt ganska dåliga på att inkludera ett hbtqi-perspektiv i sina verksamheter. Visst finns det undantag, oftast tack vare enskilda eldsjälar, men det är vanligt att organisationer bortprioriterar hbtqi och gömmer sig bakom riktlinjer. Men faktum är att det finns de som inte vågar ta hjälp av organisationer eller engagera sig i en förening på grund av rädslan för dåligt bemötande. Eller de som vågat men blivit så illa behandlade att det direkt bidragit till ett sämre mående.
Regnbågsfonden och Sveriges Stadsmissioner har under det senaste året samarbetat för att förbättra inkluderingen och bemötandet av hbtqi-personer i Stadsmissionens verksamheter – ett resultat av att Stadsmissionen uppmärksammat problemen som lyfts i MUCF-rapporten och velat skapa förståelse och förändring.
Nu behöver fler organisationer rannsaka sig själva och göra samma sak. Det räcker inte att vilja väl, att ha riktlinjer på plats eller förlita sig på enskilda eldsjälar. Varje organisation som möter unga människor måste aktivt säkerställa att hbtqi-personer är trygga, välkomnade och bemöts professionellt. Det betyder att våga vara självkritiska och ödmjuka inför sin egen kunskap och aktivt arbeta med utbildning, rutiner, kompetens, uppföljning och ett verkligt engagemang för att ingen ska behöva avstå stöd av rädsla för hur de blir bemötta. Vi i civilsamhället måste värna om unga hbtqi- personers trygghet och hälsa – det borde vara en självklarhet i dagens samhälle.
