”Lyssna nu jävligt noga, för det här aldrig hänt förut och kommer sannolikt inte hända igen”, säger jag från bilens passagerarsäte. I baksätet tittar min kollega Sara och vår lägerkock Petra med stora ögon på mig. Vi är på väg ut i skärgården för att hålla skrivkurs för ett tjugotal skrivälskare. I år firar vi tioårsjubileum och anmälningstrycket är större än någonsin, behovet av att åka på vuxenkollo med queerfeministiska undertoner tycks outsinligt. Nu undrar du säkert; hur genomskinlig får man lov att vara? En illa dold reklam för eget syfte. Faktum är att vi inte behöver marknadsföra oss för kurserna säljer sig själva. Niohundra personer står redan i intressekön och stampar. Tänk att för en gång skull kunna säga ”det går bra nu”, utan minsta ironi i rösten.
”Vaaad?” undrar nu också min kollegas sambo Annie, otåligt bakom ratten.
”Jag mår bra. Alltså jättebra”, kvittrar jag på fullaste allvar. Nej, de tror väl knappt sina öron och nej, jag har inte gått en kurs i personlig utveckling och plötsligt bestämt mig för att välja glädjen. Som migränkroniker utan tillstymmelse till huvudvärk på flera dagar är detta inget mindre än en liten sensation. Stämningen i bilen mot färjan smittar av sig.
Det är också på lägret som nyheten om att New York har fått sin första muslimska borgmästare i Zohran Mandami når oss. Han som lovat att hårdare beskatta de svinrikaste, sätta tak för hyror och täcka upp för vad Trump tagit bort i anslag för transvård. Jag ser honom gunga i ett hav av sympatisörer som sjunger allsång på en liten källarklubb till tonerna av Alicia Keys Empire state of mind. New York, New York.
I sitt tacktal nämnde han särskilt ”transcommunityt”. Amerikanerna har uppenbarligen tröttnat på hetsen mot minoriteter, för fler delstater följde Mandamis exempel. I stat efter stat gav väljarna republikanerna fingret. Politiska analytiker menar att Trumps dagar är räknade och mycket talar för att han lämnar politiken när mandatperioden är över. Smaka på den känslan!
När man under lång tid matats med negativiteter så blir de till slut en sanning. Särskilt när oppositionen inte förmår att stå emot, när protesterna också blir lama eller i värsta fall uteblir. Är det nu det vänder? Jag vill tro det. Folk önskar en annan värld och är trötta på vi-och-dem-retoriken. Här hemma blev regeringens kampanj om samverkan för att få flyktingar att lämna Sverige en formidabel flopp. ”Vi vill inte att folk ska flytta härifrån, vi har fullt upp med att försöka locka hit människor”, blev ett av svaren från kommunerna som uppvaktats. Tidöpartierna vill på fullaste allvar betala 350 tusen till varje person som lämnar landet, och detta samtidigt som nativiteten är nere på en alarmerande låg nivå. Sen finns de andra. De som tror på samarbete och som är tacksamma över varje människa som bidrar till att hålla liv i åderlåtna orter. De som säger tack, men nej tack till SD:s tokerier. Man kan bara digga dissen. Heja Jokkmokk, Grums, Malmö, Kiruna, Gotland, Lund, Jönköping, Stockholm, Sölvesborg… och alla de andra 153 som hittills nobbat det unkna återvändarförslaget. Tack alla ni som valt Sverige och bidrar till att hjulen snurrar i vården, omsorgen, skolan, i näringslivet och så vidare i all oändlighet.
Och hurra för RFSL som fyller 75 år. Vi har gått från att ha varit paria till fullvärdiga medborgare och så omfamnade att nästan samtliga partiledare går i vår parad. Få, om någon organisation har uppnått så många segrar under förhållandevis kort tid. Många av dem kunde jag inte ens drömma om när jag var ung.
Så skål för vårt fack! En folkrörelse för mänskliga rättigheter, en av de stoltaste man kan tillhöra. Låt champagnen flöda!
Allt är inte happy gay. Jag vet! Krig och alltings helvete, men också krig har avslutats och fred kommer att slutas igen. Och jag ser dem överallt; de som tror på sammanhållning istället för splittring, hoppets apostlar som vapenlösa vågar göra motstånd. Överallt är de; i Ryssland, Mellanöstern, USA och i Sverige
Just som jag ska skicka iväg den här krönikan läser jag en kort text av författaren Göran Greider som sammanfattar läget ganska bra.
”Förneka inte uppgivenheten som kommer över dig. Men kom ihåg: Pessimismen är granne med både raseriet och engagemanget.”
Jag tror det är det vi börjar se resultatet av nu!