När jag för veta att QX nyligen fick beskedet att tidningen inte längre beviljas mediestöd presenterades beslutet som tekniskt och värdeneutralt. Men QX sammanfattade det själva träffsäkert: ”QX får avslag på mediestöd – tidningar med värdekonservativa värderingar får 30 miljoner.” Det är ett faktum som kräver mer än en administrativ förklaring. Det kräver att vi ser sammanhanget.
Jag skriver detta med öppna ögon. I ett samhällsklimat där kritik mot makten allt oftare möts med misstänkliggörande vet man att även ord kan få konsekvenser. Att ifrågasätta prioriteringar, att försvara en minoritetsröst och att vägra tystna när samtalet smalnar kan kosta. Men just därför måste det sägas.
Mediestöd handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om vilka röster samhället anser värda att bära det offentliga samtalet. När en av Sveriges viktigaste hbtqi-tidningar ställs utan stöd samtidigt som andra ideologiskt drivna medier stärks, uppstår en rimlig fråga: vilka perspektiv prioriteras – och vilka väljs bort?
Detta sker i ett politiskt klimat format av Tidöavtalet, där Sverigedemokraterna fått ett avgörande inflytande. Särskilt tydlig är normaliseringen av transfobi, där könstillhörighet allt oftare framställs som ett problem, ibland till och med som ett samhällshot. När människors identitet reduceras till ideologi flyttas samtalet från rättigheter till misstänkliggörande.
Även Kristdemokraterna har i praktiken närmat sig denna linje. Retoriken är ofta mjukare än Sverigedemokraternas, men i riksdagen har partierna återkommande hamnat på samma sida i frågor som rör könstillhörighet och transpersoners rättigheter. Skillnaden ligger i tonläge, inte i konsekvens.
I detta sammanhang blir symbolhandlingar avslöjande. Att statsminister Ulf Kristersson väljer att inte delta i Prideparaden och i stället önskar en ”solig och trevlig parad”, och att vice statsminister Ebba Busch avstår med hänvisning till tillgänglighet, signalerar en selektiv solidaritet. Ingen kan tvingas gå i ett tåg, men ledarskap handlar om vilka sammanhang man väljer att bära – särskilt när det kostar.
I ett klimat där könstillhörighet beskrivs som ett hot blir medier som QX per definition obekväma. De påminner om verkligheten bakom retoriken: om människors liv, trygghet och rättigheter. För oss hbtqi-personer är QX dessutom mer än en nyhetskanal – det är ett sammanhang, en spegel och en livlina, en plats där våra liv tas på allvar när andra helst gör oss till debattobjekt. Därför kan indraget mediestöd aldrig betraktas som en neutral teknikalitet.
Detta är inte bara en fråga om QX.
Det är en fråga om vilket samhälle vi försvarar när minoriteters röster blir politiskt obekväma – och om vi accepterar att demokratin tystnar steg för steg, så länge det sker utan buller.
