QX rapporterar att Europarådets parlamentariska församling (PACE) har antagit en resolution om att förbjuda så kallad omvandlingsterapi i Europa, och att Sverigedemokraterna röstade nej. Det stämmer. Beslutet var genomtänkt och välgrundat.
Tvång, hot, våld och övergrepp mot människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet är oacceptabla. Sådana handlingar är redan förbjudna i våra medlemsländer och ska bekämpas konsekvent. Det råder ingen oenighet om detta.
Frågan i Europarådet handlade i stället om hur ett sådant skydd ska utformas. Den antagna resolutionen använder en mycket bred definition av ”omvandlingsterapi”, som inte tydligt skiljer mellan skadliga tvångsmetoder och legitim, icke-coerciv vård, rådgivning och samtal. I avsaknad av tydliga undantag, ett så kallat safe harbour, riskerar texten att omfatta även professionellt stöd, föräldrars samtal och utforskande terapi som inte syftar till tvång eller kontroll.
Detta är en rättssäkerhetsfråga. Otydliga normer riskerar att skapa osäkerhet för terapeuter, lärare, socialarbetare och föräldrar, som kan tveka att ge stöd av rädsla för sanktioner. När lagstiftning och internationella rekommendationer saknar tydliga gränser blir konsekvensen inte bättre skydd, utan tystnad och försiktighet där öppenhet behövs.
Det är därför anmärkningsvärt att kritiken mot resolutionen inte bara kommer från politiska håll, utan även från kliniker, föräldrar, kvinnorättsorganisationer samt enskilda homosexuella kvinnor och män. De pekar på risken med att införa breda regler för ett område som rör barn och ungas identitetsutveckling utan tillräcklig precision.
Att konstatera detta är inte ett ideologiskt ställningstagande. Det är en nödvändig utgångspunkt för ansvarsfull politik. Just därför har flera europeiska länder betonat försiktighet och professionellt omdöme i vård och stöd till barn.
Det är fullt möjligt att förbjuda verkligt skadliga metoder utan att samtidigt riskera att kriminalisera legitima samtal och behandlingar. Men då krävs tydliga och snäva definitioner, rättssäkra undantag för legitim terapi och stöd samt respekt för professionellt omdöme och familjers ansvar.
Resolutionen uppfyller inte dessa krav i sin nuvarande form. Därför röstade vi nej.
Att skydda människor från övergrepp är självklart. Att göra det genom vaga normer som riskerar att skada både barn och rättsstat är det inte. Därför behövs en omarbetning – inte applåder.
