Jag vill minnas mina tonår som bög med tacksamhet. Tacksamhet av att jag var en av de homos som klarade sig undan homofobin rätt så smärtfritt under min skoltid här i Västerås. Inga provokativa påhopp i skolmatsalen. Inga elaka lappar på skåpluckan. Inga mobbar ironiska kuksugargester, inga slag i magen. Ändå tog det mig två år från att ha varit ”bisexuell” att komma ut som bög, fastän jag visste med total övertygelse att det var just det jag var. Märkligt? Ja, kanske.
Jag hade mina vänner, mina klasskamrater i högstadiet som stod där med öppna armar. Så varför var jag så rädd? Jag ska försöka beskriva det så ”straight” som möjligt. Tänk att du har fotbollsmatch. Det blir avspark och du dribblar bollen taktfast och rytmiskt, allt verkar gå bra. Tills du behöver göra mål, då sladdar du och ramlar omkull. Skrapar upp knäet och domaren blåser i visslan. Du tar dig upp men märker att du haltar. Istället för att fortsätta halta och satsa på 1-0 blir du sittande på avbytarbänken, självmant. För att inte reta någon, för att inte väcka misstänksamhet. Istället sitter man på bänken med ett bisexuellt knä. Tills vännerna plåstrar om en, dunkar dig på ryggen och skjuter ut dig på planen. 1-0 – du tillåter dig själv vara bög.
Siffrorna som nu uppdagas i Levande Historias undersökning får mig att ifrågasätta om vad som egentligen är problemet. Är det ”alfaflocken”, TikTok-samhället eller den ogrundade intoleransen som bränner kol i hatfabrikens ugnar. Jag tror inte ens de unga som uppger sig ha homofoba tendenser vet, om jag ska vara helt ärlig. Oavsett är det oroväckande och mina tankar går ut till de som fortfarande sitter på avbytarbänken, men kanske främst till dem som tagit sina första stapplande steg mot mållinjen.
Om jag ska var ärlig har Västerås inte gett ett sken av direkt homovänlig karaktär. Pridefestivalen i Västerås 2023 utsattes flera nätter i rad för sabotage, vandalisering och hatbrott, året därpå drabbades Dick Fashion av homofoba glåpord och påhopp och nu senast för bara några månader sedan drabbades Klubb KaK av en razzia artad incident där klubben släppt in folk som hyst agg mot hbtq+ besökarna. Om man radar up alla incidenter blir det en ganska stor hög, ännu större blir den om vi gräver upp askstoftet från alla uppeldade prideflaggor i Vasaparken.
Men vi kan röra oss mot något större. En stad som satsar och lägger mer resurser på stadens unga hbtq+ personer. Det är lätt att de faller under glömska när så mycket annat hemskt händer i världen. Men att den procentuella siffran stigit så pass dramatiskt oroar mig, och den borde oroa dig med. Som lärare, som kurator, som klassföreståndare, som vikarie, som förälder och som kompis. Se till att vara den vännen som inte blir dörrmatta för bräckliga kommentarer och fjantiga utspel.
Hur ska jag nå ut till er. Jag kan försöka driva frågan så ”straight” som möjligt; var vännen som blir ihågkommen för hjältemod, den som passar bollen och låter kompisen göra mål.
