Turbulensen kring Liberalernas ”Sverigelöfte” de presenterat tillsammans med Sverigedemokraterna har skapat svallvågor. Som första parti i Tidösamarbetet ställde sig, fredagen den 13 mars, Liberalerna bakom att SD skall få ministerposter om den sittande majoriteten får nytt förtroende i höstens val.

Liberalernas partiordföranden Simona Mohamsson liksom partiets ministrar i regeringen vill säkerställa ett stabilt regeringsalternativ. Ett alternativ som håller en ”farlig vänstersväng” stången. Vid söndagen extrainsatta landsmöte bekräftade 95 av de ombuden att de stöttar Mohamssons beslut men 80 valde att avstå och därmed markera mot partiledningen.

Många liberaler fick minst sagt hjärtsnörp av beslutet vid partistyrelsemötet den 13 mars. Dels för själva överenskommelsen och den hjärtliga kramen Mohamsson gav Jimmie Åkesson, dels för sättet det togs. Stockholms oppositionsborgarråd Jan Jönsson, ungdomsförbundet och kvinnoförbundet är några av alla som har protesterat. Andra har hyllat Mohamssons agerande. Bland dem Alexander Bard som valt att återigen bli medlem i Liberalerna. Även tidigare förbundsordföranden i HBTQ-Socialdemokraterna, numera liberala Daniel Andersson har uttryckt sitt stöd för Mohamsson.

Homo-bi- och transpersoner gör uppenbarligen helt olika bedömningar av hur ett ökat inflytande för Sverigedemokraterna kommer att påverka det svenska samhället.

Dagen efter Simona Mohamssons utspel publicerade Sverigedemokraten Mattias Karlsson ett inlägg på Facebook. Karlsson, som varit tillförordnad partiledare, och som ingick i ”de fyras gäng”som från Lund tog över partiet är idag riksdagsledamot och grundare av den konservativa tankesmedjan Oikos. Hans inlägg den 14 mars ondgör sig över att Stockholms kommun arrangerar träffar för regnbågsfamiljer. Och att det i Uppvidinge kommun arrangeras träffar för utlandsfödda kvinnor som är gravida eller som har barn 0-6 år. ”Tur att vänstern lärt hela samhället om det här med makthierarkier, förtryckande strukturer och ”allas lika värde”, så att vi kunnat göra upp med den diskriminering mot vissa grupper som rådde förr i tiden och som alla märkligt nog bara accepterade och verkade tycka var normal…”, ironiserar han.

När en i kommentarerna säger att han tycker det är OK med olika specialträffar om det inte sker på bekostnad av vanliga verksamheten så svarar Karlsson: ”Alltså om det finns vissa öppettider då bara vissa grupper är välkomna så diskrimineras ju per automatik andra grupper…. Om du är okej med ”regnbågsdagar” skulle du därmed också vara okej med ”heterodagar” där barn till samkönade par blir portade i dörren?” I Dagens Nyheter rapporterar att efter Karlssons inlägg var det oro balnd föräldrarna när regnbåsgträffen arragerades måndagen efter. Folk som betedde sig underligt kom till träffen och stirrade ut familjerna.

Liberalernas partiledning borde se att Mattias Karlssons inlägg i sociala medier bara är en i raden av tydliga uttryck för SDs syn på samhällets uppdrag. Att SD, som deras ideologiska fränder i Ungern, Polen och USA, när de serveras chansen, kommer verkar för att ”folkmajoritetens” behov skall styra och minoritetsgruppers behov ses som diskriminering.

På senare tid har Sverigedemokraterna gång efter annan talat högljutt mot antisemitism. Att det huvudsakligen handlar om hatet mot muslimer snarare än en insikt om judars utsatthet är uppenbart. Inte minst märktes det när Richard Jomshof, även han från ”de fyras gäng”, 2015 uttalade att han inte såg den judiska minoriteten som ett problem ”eftersom den… är så pass liten.” ”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller,” fortsatte han.

Eller som när den tredje i ”de fyras gäng” Björn Söder 2014 förklarar Sverigedemokraternas syn på vilka som utgör ”folket” och ingår i den ”svenska nationen”. Inte judar… de utgör en egen nation och blir svenskar först när de lämnar sin judiska identitet. Jimmie Åkesson bedyrade härförleden att han aldrig märkt av antisemitism i sin omgivning. Jo tjena. En undrar om judar kommer få ha egna barngrupper och skolklasser utan att Mattias Karlsson ännu en gång känner sig diskriminerad?

Ibland beskrivs de högernationalistiska partiernas framgångar i Europa, inkluderat Sverigedemokraternas, som en upprepning av 1920-, snart 1930-talet. Visst finns likheter. Bland annat i de strategiska val som gjorde att små borgerliga partier gav Adolf Hitler sitt politiska stöd för att hålla en ”farlig vänstersväng” stången. Men det räcker med att tala om SDs egen nutidshistoria. Att se likheterna med franska, italienska, tyska, amerikanska, österrikiska och ungerska politiker som när de får inflytande på samma sätt som SD i Sverige, ger sig på dragqueens som läser sagor, regnbågsfamiljer som vill träffas för att dela erfarenheter, Pridefestivaler och regnbågsflaggor.

SD är ett parti som konsekvent motarbetat alla reformer för homo-bi- och transpersoner, vill riva upp könstillhörighetslagen och som gång efter annan, i sociala medier, i partimotioner och i debattartiklar planlagt nöter in lögnen att homo-, bi- och transpersoner är farliga för barn. Detta räcker för att med fog hävda att SDs politik utgör ett hot mot enskilda homo- bi och transpersoner.

När Regnbågsliberalerna kommenterar Mohamssons strategi kallar de den för ”ett misstag och ett stort risktagande”. L, M, KD tror sig klara av att hålla SD på mattan. Inte mycket talar för att de har bemästrat uppdraget och därmed utsätts minoriteter för direkt fara.

Ett klokare alternativ är att fundera på en tysk prioritering där låsningen vid röda eller blå block övertrumfas med försvaret av den liberala demokratin.