På Sahlgrenska Könsdysforimottagning i Västra Götaland nekas ickebinära personer könsbekräftande vård. Mottagningen hänvisar till bristande vetenskaplig evidens, och det som beskrivs som försiktighet blir i praktiken exkludering. Samtidigt får ickebinära personer behandling vid motsvarande mottagningar i Stockholm och Linköping. Hur kan tillgången till avgörande vård variera så kraftigt, när lagen säger att vården ska vara jämlik och ges efter behov?
I januari 2025 hade en medlem i Sveriges Ickebinära kontakt med psykolog och enhetschef Mia Mark vid Sahlgrenska Könsdysforimottagning, tidigare kallad Lundströmmottagningen. Mark förklarade att den tillgängliga forskningen ännu inte ger stöd för medicinsk behandling av ickebinära kroppar. Resonemanget förutsätter att det skulle behövas särskild vetenskaplig grund för de kroppar som inte följer den binära mallen. Ickebinäritet förutsätter inte en gemensam, distinkt kroppstyp. Begreppet avser en könsidentitet som överskrider normens föreställningar om kvinnligt och manligt, och får inte hindra vården att möta verkliga behov.
I Anna Dahlqvists reportage i Ottar upprepar Mark samma argument. Hon hänvisar till Socialstyrelsens kunskapsstöd från 2022, där det beskrivs att kunskapsläget om hormonell behandling för ickebinära är begränsat. Mark förklarar att mottagningens ökade försiktighet grundar sig i detta bristande underlag — en tolkning som bortser från en central del av samma kunskapsstöd — att vården alltid ska utgå från individens behov. Klinisk erfarenhet är en del av en evidensbaserad praktik, och det gäller särskilt när forskningen ännu inte är omfattande. Om behovet är könsdysfori ska det vara vägledande oavsett patientens könsidentitet.
Dessutom visar andra regioner att det går att erbjuda likvärdig vård till ickebinära patienter. Vid mottagningarna i Stockholm och Linköping tas personer med ickebinär könsidentitet emot för könsdysforiutredning och behandling utifrån samma medicinska kriterier som Sahlgrenska. Den geografiska ojämlikheten gör att tillgången till livsviktig vård avgörs av postnummer snarare än behov, något som står i direkt strid mot både Hälso- och sjukvårdslagen och Diskrimineringslagen. Enligt lagen ska vården vara jämlik, och den med störst behov ska prioriteras. Att neka en hel grupp vård på grund av deras könsidentitet är diskriminering, och extra allvarligt när det sker inom den högspecialiserade vård som ska garantera kvalitet och rättssäkerhet.
Transpersoner har i genomsnitt högre risk för psykisk ohälsa och depression än befolkningen i stort. Socialstyrelsen påtalar: “Det händer att transpersoner avstår från att söka vård eller stöd, eller undanhåller information i mötet med vård och omsorg, på grund av oro för dåligt bemötande eller tidigare erfarenheter av dåligt bemötande”.
Kollektiva erfarenheter visar att många upplever ett behov av att överdriva sin könsdysfori för att få tillgång till vård. Enligt uppgifter från Sveriges Ickebinära framgår det att personer som nekats könsbekräftande vård i flera fall tvingats söka psykisk vård eller blivit sjukskrivna, där utebliven behandling lett till vårdskada.
Västra Götalandsregionen har ett nationellt uppdrag att erbjuda högspecialiserad vård vid könsdysfori. Det innebär också ansvar att följa Socialstyrelsens riktlinjer, utveckla kompetens och bidra till forskning. Vården ska handla om att lindra lidande och förbättra liv. När Sahlgrenska i stället stänger dörren för en hel patientgrupp bryter man mot både sitt uppdrag och vårdens grundläggande principer.
Ojämlik vård kan inte accepteras. Västra Götalandsregionen måste ta sitt ansvar, återupprätta förtroendet och säkerställa att alla människor får tillgång till den vård de har rätt till.
