Anledningar att lipa en flod just nu saknas knappast, men till slut blir det ju bara för mycket av vad man själv inte kan påverka. Man famlar efter en stoppknapp.
”Jag har inga tårar kvar”, som en granne sa till mig, apropå läget.
”Och jag har snart ingen bettskena kvar”, sa jag och visualiserade för mitt inre den snart söndertuggade och svindyra, gnisselskenan med silverglitter i.
Och så skammen på den. Vem är jag att ligga sömnlös på östra Södermalm med proppfullt kylskåp, fungerande element och rinnande kallt och varmt vatten direkt från kranen? Om jag vaknar till skrik och smällar är det sannolikt Bajenfans som firar sin senaste seger.
Ingen är hjälpt av att jag gnager sönder plomberna, så jag bestämmer mig för att pausa nyheterna. Andas. Ska försöka låtsas att allt är normalt, om så bara för några dagar. Dra i handbromsen. Smaka på vårkänslan och den nalkande påsken. Insupa tovade harar i skyltfönster, gulliga kycklingar och hönor av marsipan på konditoriet, luta mig mot en fasad i söderläge och blunda mot solen.
Bejakar en inbjudan från Södra Latins gymnasium och teaterlinjens slutspel. Drygt hundra år efter sin död får mina karaktärer i ”Lisa och Lilly” liv på en scen i kvarteret där de levde. Fjunen på armarna står i givakt. Det snörvlas från alla håll i den proppfulla lokalen. Två tjejer längst fram håller om varandra, de sitter kvar så, långt efter ridån gått ner. Helgen efter tar jag tåget till Uppsala. Precis som i Johan Hiltons reportagebok Vi är Orlando är det offren på gayklubben Pulse som på Stadsteatern bär berättelsen. Publiken får vara med timmarna före dådet, under uppladdningen för en kul kväll, i dansen och flirtandet innan festen övergår i värsta tänkbara mardröm. Och sedan; tiden efter, kaoset på sjukhuset, anhörigas förtvivlan, sorgen som drabbat så många, men också solidariteten som sakta blir allt mäktigare, långt utanför Orlando. Det är vidrigt, vackert och förtvivlat på samma gång, det går inte stå emot. Aldrig förr har jag delat tårar med så många andra.
Ser dokumentären om Darin. Uppgången och fallet enligt den besynnerliga medielogiken. I snart varje intervju avkrävs han på svar om sin sexualitet, samtidigt som avskyn i rubriker som ”hatobjekt no1”, skrivs på omslaget till en tonårstidning. En vuxen uppmanar andra vuxna att knulla honom i röven för att ta reda på om han är gay. Darin hade precis fyllt 18. Till slut ser han ingen annan utväg än att lämna landet.
Jag vrider mig i soffan, tvingas pausa mitt i dokumentären. Minns när han i ”Så mycket bättre” berättade om sina föräldrars flykt från Irakiska Kurdistan och Saddam Husseins terrorvälde och hur de fick en fristad i Sverige. Fyra decennier senare tvingas han alltså själv bort från landet han fötts i.
När jag skriver detta råder turbulens i svensk inrikespolitik. Företrädaren för det parti som sedan lång tid tillbaka okuvligt stått på vår sida gjorde i mars 2026 en gir som skapade en chockvåg genom landet. Enda lättnaden är att Barbro Westerholm slapp uppleva detta svek och liberala haveri. Tonåringar som vuxit upp i Sverige kastas ut, med enkel biljett rakt in i brinnande krig, vissa av dem till länder som UD avråder svenskar att resa till. Och partierna som varit med och beslutat om denna rasistiska och djupt inhumana politik dividerar om vem som kan ta åt sig äran för att ha pausat tonårsutvisningarna- som i själva verket fortsätter som förut. Snälla, kan nån pausa precis allting!
Djupandas. Trycker på play. Slutscenen. Allsången ljuder över ett fullsatt Ullevi. ”Jag ska göra en bädd av rosor, jag ska tända vartenda ljus.” Darin kan inte sjunga för gråten tar över. Fansen gråter, jag också, men den här gången inte över världens vansinne. Nej, det är kärleken som drabbar och den blir en påminnelse om att vi som tänder vartenda ljus är oändligt många fler än mobbarna och idioterna som råkar styra världen just nu.