Det är nu över ett år sedan pandemin började. I sociala medier höjs röster om att vi måste bearbeta den sorg vi bär på efter detta år. Inte bara sorgen över död och sjukdom, men också sorgen över alla de där sakerna, små och stora, som inte blev av. Allt som förändrades, ställdes in och sköts upp. Våra liv som sattes på paus. Detta är rätt och riktigt, sorg är större än döden. Samtalet påminner om allt det vi som HBTQ-community måste sörja för att hela oss och vårt community.
Statistiken kan vi. HBTQ-personer är mer drabbade av våld, psykisk ohälsa och missbruk än resten av befolkningen. Vi är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Nyligen har vi haft anledning att prata om de sexuella övergrepp som sker i vårt community – och den tystnadskutlur som råder. År ut och år in tjatar vi om de åtgärder som krävs för att HBTQ-personer ska må bättre, vi argumenterar att med inkludering kommer bättre hälsa. Det är visserligen sant, men det är inte hela sanningen. Vi måste fortsätta kämpa för inkludering i samhället, men vi måste också ta tag i vår livssorg.
Som många påpekat före mig är vi en minoritet som generellt, till skillnad från de flesta andra minoriteter, inte föds in i vårt sammanhang. Till skillnad från etniska och religiösa minoriteter har vi inte en farmor som kan berätta vår historia, eller en familj som förstår vårt liv. Därför måste vi skapa sammanhang och arenor för samtal. Vi måste bearbeta sorgen efter en förlorad barndom och tonår som inte är som alla andras. Vi måste prata om rädslan att inte vara älskad för den man är. Om relationen till våld och hat. Vi måste våga lyfta på locket till vår historia, ta hand om sorgen efter HIV/AIDS epidemin och bearbeta det våra förfäder utsattes för.
Jag älskar att vara queer. Jag önskar inte livet på något annat sätt. Samtidigt upplever jag en livssorg över allt som inte blev som det skulle. Om tonårskärlek som inte blev som många andras. Om ensamhet. Om rädsla och skam. Om att det finns platser jag inte kan besöka under samma förutsättningar som andra. Varje gång jag antas straight skrapas hjärtat på mig. Jag sörjer alla äldre förebilder jag inte har. Att en hel generation av HBTQ-förebilder försvann på 80-talet.
Jag sörjer alla de HBTQ-personer som jag ser försvinna runt omkring mig nästan på en daglig basis, människor jag känner personligen, andra jag känner bara genom ett syskonskap. Människor som avslutar sina liv, vars liv avslutas av andra, och som lever liv i skuggorna av det liv de drömmer om ifall de kunde vara öppna med vem de är. Sorgen över att inte se sitt liv representerad på tv eller i böcker. Och så sorgen över att jag känner mig så exkluderad i det community som skulle vara mitt eftersom jag inte är queer som alla andra.
Men jag är inte ensam.
På alla nivåer är det nu dags att göra arbetet på riktigt. Vi måste tala om traumat från 80-talet som fortfarande påverkar oss, kanske nu mer än någonsin. Vi måste skapa fler samlingspunkter för HBTQ-personer, inte bara för ungdomar utan också för vuxna. Mötesplatser som inte involverar sex, alkohol och droger. Platser där vi inte dövar och lägger locket på – utan där vi öppnar upp, bearbetar och är sårbara.
Vi bär alla på en livssorg – individuellt och gemensamt. Den ter sig olika för oss alla, men vi måste bearbeta den tillsammans. Det handlar inte om att vi alla är olyckliga, jag är inte olycklig, men att livet tynger oss lite mer för varje dag på sätt som är unikt för oss. Efter alla juridiska och sociala framsteg måste vi nu ta tag i denna livssorg.
Vilken sorg bär du på?
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
