Är idrotten till för alla?

Det är ingen slump att idrottsrörelsen ibland beskrivs som den sista heteronormativa bastionen. Vi vet också från undersökningar att unga tjejer och killar som är homo- bisexuella eller transpersoner upplever problem inom idrotten.

Trots goda intentioner från inte minst ledningen i Riksidrottsförbundet finns de här problemen idag och drabbar årligen många unga hbt-personer. Kanske är det någon som skulle kunnat vinna ett OS-guld eller avgöra fotbollslandskamper för Sverige som slutar med idrott idag för att han eller hon diskriminerats eller trakasserats som hbt-person i sin klubb eller sitt lag. Detta är något vi alla har ett ansvar för att göra något år.

RF:s goda intentioner när det gäller att motverka diskriminering och att öppna idrotten och för hbt-personer måste få ett drastiskt större genomslag på alla nivåer. Det är ett stort och antagligen mödosamt arbete som ska till för att utbilda och bryta mönster bland tränare och klubbar i allt från fotboll till alpint och över hela landet. Men det är ett viktigt arbete. Vi kan inte ha en situation där unga killar och tjejer stöts bort eller tvingas dölja sig och ljuga för sin omgivning för att passa in i idrottsvärlden. Hela idrottsrörelsen behöver ta sitt ansvar oavsett sport eller klubb.

Idrottsrörelsen har också i regel väldigt goda relationer med landets kommuner. Varje år ge omfattande ekonomiskt stöd till idrottsföreningar och deras ungdomsverksamhet. Även kommuner måste våga ställa krav på den lokala idrotten. Lever klubbarna som får bidragen upp till grundläggande krav som att vara öppna och inkluderande för alla oavsett sexuell läggning. Det finns ingen anledning att pumpa in skattepengar i verksamheter där alla inte är välkomna. Indragna bidrag ska kunna vara en realitet om det förekommer diskriminering.