Ska det finnas åldersgränser för könsbekräftande vård och vilka gränser är i så fall rimliga? Det var en av väldigt många frågor som diskuterades under den tre dagar långa konferens som nyligen arrangerades av The European Professional Association for Transgender Health (EPATH). Omgivna av böljande gröna kullar och en konstant grå himmel i en irländsk liten håla möttes 517 personer som alla arbetar med och/eller forskar om transpersoners hälsa för att ta del av ny forskning och få möjlighet att diskutera.

Annons
Annons

EPATH-konferensen präglades absolut inte av en total enighet i alla frågor, utan precis som inom alla andra fält finns det olika åsikter. Något som däremot inte var uppe till debatt var om transpersoner verkligen finns.

En grundförutsättning för ett givande och konstruktivt samtal är att fokus ligger på att främja transpersoners hälsa, även om åsikterna om hur det görs på bästa sätt kan skilja sig åt. För att höja nivån ytterligare krävs även att deltagarna har kunskap om fältet, kan hänga med i svängarna och grundar sina argument i fakta och erfarenhet, och inte i lösryckt tyckande eller amsagor. Och under EPATH-konferensen var det precis så. Respektfullt och lärorikt. Diskussionerna var långt ifrån den plågsamt låga nivå som sker i kommentarsfält eller tv-studior när folk vill debattera vad de (i all sin okunnighet) kallar för “transfrågan”.

För det finns många som ägnar sig åt att tycka saker om transpersoner och könsbekräftande vård. Utan att ta in vad forskning säger. Utan att ha någon erfarenhet av att arbeta med transfrågor. Utan att kunna se bortom sin egen personliga erfarenhet. Utan att ha förståelse för komplexiteten. Uttalanden bygger inte på kunskap, utan är oftast baserat på konspirationsteorier, avsky mot transpersoner eller någon enstaka händelse tagen ur sitt sammanhang. Regelrätta lögner sprids, och alldeles för många som tar del av dessa påståenden kan inte avgöra vad som är osant.

Under EPATH-konferensen pratades det om antitransrörelsen, och hur deras retorik får fritt spelrum i media. Och hur det i värsta fall leder till att transpersoners liv försämras, genom minskad tillgång till vård eller tillbakagång i rättigheter.

Förra EPATH-konferensen betedde sig SVT:s utsända journalister från Uppdrag Granskning oärligt och valde att inte ta med relevant information i sitt program. EPATH:s styrelse gjorde ett uttalande där de kritiserade programmet/journalisterna och uttryckte sin oro för att det snedvinklade programmet skulle kunna påverka ungas tillgång till hälso- och sjukvård negativt. Det blev tydligt att journalister som klipper sönder svar eller vägrar ta in information som motsäger scoopet de bestämt på förhand inte kan hantera ett område som inte lämpar sig för deras oetiska jakt på säljande sensationsrubriker.

Och svensk media fortsätter ge plats till konspirationsteoretiker och tyckare, utan sakkunskap. I dagarna beslutade GP att plocka in en kolumnist som för fram antitransrörelsens mantra om att könsbekräftande vård är experimentell. Just den här tyckaren likställde dessutom vården med Neurosedynskandalen på 1960-talet, där gravida personer behandlades med ett läkemedel som visade sig orsaka fosterskador. Det är grovt. Att viktig vård jämförs med ett läkemedelsföretag som åtalades för vållande till annans död. Men det är varken första eller sista gången denna retorik dyker upp. (Krönikan har för övrigt en del graverande faktafel, som påståendet att Karolinska universitetssjukhuset skulle ha stoppat all hormonbehandling. Det saknas även relevant information, som att både expertis i andra länder och kunniga i Sverige inte står bakom enstaka sjukhusledningar och PR-ansvarigas uttalanden. Men detta verkar inte någon redaktör på GP ha noterat eller – om de sett det – anse vara relevant att be skribenten ändra.)

Nästa vecka kanske GP tar in en gästkolumnist som förklarar att jorden är platt? Eller någon som påstår att det finns mikrochip i covid-vaccinet, sanktionerat av svenska myndigheter? Det är uppenbarligen den nivå av seriositet som GP välkomnar.