De allra flesta går på Pride för festen, för möten. För att hänga med vänner och bekanta. Kanske hooka upp med någon. Avsluta nätterna på någon av alla fantastiska fester som arrangeras runt om i stan under veckan. Och såklart, gå i paraden.
That’s what Pride is all about för de allra flesta.
Men bilden av Pride som prånglas ut av arrangörerna själva är så tung av kamp, debatter och politik att en knappt orkar engarera sig.
Ibland låter det nästan som att Pride måste motivera sin existens genom politik för att tas på allvar. Som att festen vore en bonus och inte själva poängen. Jag tror tvärtom.
För ingen minns sitt första Pride för den välformulerade paneldebatten eller ett floskelfyllt invigningstal.
Det vi minns är människorna.
Han i de vita kallingarna som du hånglade med på Underklädesfesten. Kramen från hon som fick dig att komma ut. Personen i toakön som berättade att det var hennes första Pride som sig själv. Känslan av att för första gången se tusentals människor som faktiskt är som du.
Det är Pride för de allra flesta.
Visst är Pride politiskt. Det måste det vara. Runt om i världen attackeras fortfarande våra rättigheter. Hatbrotten finns. Fördomarna lever kvar. Det finns många som tycker att vi borde ta mindre plats. Eller rent av försvinna. Se bara på Berlin, Oslo och Orlando. Just därför är en veckas högljudd fest så viktig. För den är inte motsatsen till kampen. Den är resultatet av den.

Ingen gav oss Pride i present. Regnbågssammankomsterna världen över är byggda av människor som riskerade sina jobb, förlorade sina familjer, blev misshandlade, trakasserade och i vissa fall miste livet för att nästa generation skulle få leva lite friare än de själva kunde.
Varje gång två killar håller varandra i handen utan att tänka efter. Varje gång två tjejer kysser varandra mitt bland tusentals andra. Varje gång en transperson känner att ”här kan jag äntligen andas”.Varje gång en ung människa ser paraden och inser att ”det finns ett liv även för mig”.
Då ser vi vad alla års kamp faktiskt har lett till.

Jag blir fnissig när människor avfärdar Pride med att ”det bara är en fest”. Jamen, precis.
Det är ju det som är poängen. Det är en fest där människor som fått höra att de är fel får känna sig rätt. En fest där ensamhet byts mot gemenskap. En fest där du, om så bara för en vecka, är normen.
Det är värt att fira.

Så, stanna upp mitt i Pride District, på dansgolvet eller i paraden. Titta dig omkring.
Det du ser är inte bara glitter, regnbågsflaggor och musik. Det är frihet. Och den är allt annat än ytlig. För skratten, festen, dansen, kramarna och hånglen är inte ett avbrott från kampen.
De är ett bevis på att de inte lyckades tysta oss.
I dag firar vi det, Och jäklar vad kul vi ska ha.