Jag har aldrig i mitt vuxna liv känt mig så exkluderad – och det i vårt eget community.

Kvällen började med bristande och motsägelsefull information om vad som skulle hända och var. Vid informationsdisken fick vi fel besked om att ljudet från scenen skulle höras utomhus, så vi väntade. När vi frågade igen fick vi samma svar.

Plötsligt såg vi på storbildsskärm att invigningen redan var igång. Operan och talen pågick, men vi hörde ingenting. En person med flera passerkort sa att ljudet skulle komma, men det gjorde det inte. DJ:n som stod ute går jag fram till och frågar. Då

Då informerar om att hennes jobb pågår till 23. Då försöker vi m ta oss in, men det är fullt.

Vi missade hela invigningen och Opera uppträdande och alla nummer. Vi stod till slut under tak och såg en skärm med dåligt ljud av ett evenemang vi inte fick ta del av live. 

Jag hade bjudit med sex personer. För mig är Pride årets höjdpunkt. Jag älskar att samla människor och skapa den värme och gemenskap som Schlagerkvällen alltid stått för. Men i år blev det inte så.

Pride har för mig alltid handlat om kärlek, musik, gemenskap och inkludering. En plats där alla får vara med. Men i år fick jag inte vara med.

Det är svårt att beskriva känslan av att bli exkluderad från en plats som annars varit en av mina tryggaste och mest glädjefyllda.

Det handlar inte om en enskild miss, utan om bristande planering, kommunikation och en tydlig oförståelse för vad kvällen betyder för många.

Hur kunde det bli så här? Varför fanns ingen fungerande plan för att alla skulle kunna ta del av invigningen? Och varför hade inte informationen koll på vad som faktiskt skulle ske?

Utöver detta saknades champagnebar jämfört med tidigare år, det var för lite personal i barerna vilket gav långa köer, och antalet toaletter var för få i förhållande till besöksantalet. Foodtruck-området vid entrén skapade trängsel och dåligt flöde, och det saknades tydlig förhandsinformation om upplägget. Sammantaget påverkade detta hela upplevelsen negativt, särskilt det som är kärnan – uppträdandena.

Klockan är nu 23.00. Jag har gått hem.

Jag borde stå mitt i Pride och känna glädje.

I stället sitter jag hemma och skriver det här.

Jag är uppriktigt oerhört besviken och ledsen. Inte bara för min egen skull, utan för att jag aldrig trodde att jag skulle behöva känna mig exkluderad igen – allra minst av mitt eget community.

 

Morgan Johansson