Den 28 februari 1986 väcktes jag av tidningen Revolts chefredaktör Michael Holm. Jag var i Åseda, där den och de andra homotidningarna producerades och trycktes, för att jobba med ett nytt nummer av tidningen och sov över i Peters Appelqvist hus. Peter, en mångårig medarbetare hos Revolt Press, hade nyligen avlidit i sviterna av cancer.
Michael Holm berättade märkbart berörd att Olof Palme hade blivit skjuten. Den morgon förstod jag som alla andra svenskar att landet skulle förändras. Sorgen och chocken över att landets statsminister skjutit på öppen gata drabbade alla, oavsett åsikter.
Jag minns hur jag tänkte på det obehagliga i att jag kvällen innan tittat på TV där Luchino Viscontis film De fördömda (La caduta degli dei) visades. En film om hur en tysk familj börjar samarbeta med nazisterna, men också hur Ernst Röhm som ledde nazisthuliganer i SA trots att han var homosexuell, mördades på order av Adolf Hitler under de ”de långa knivarnas natt”.
Jag minns tågresan hem till Stockholm. Hur det var helt tyst och dämpat. Hur utmed vägen alla privata och offentliga flaggstänger halade den svenska flaggan till halv stång.
Och jag kom även då ihåg att Olof Palme riktat sig till landets homosexuella i ett brev till tidningen Revolt och dess tidigare medarbetare Robert Sandström som dessutom var socialdemokratiskt engagerad.
Redan inför valet 1970 hade Olof Palme, liksom de övriga partiledarna (Gunnar Hedlund (C), C H Hermansson (V), Gunnar Helén (FP/L) och Yngve Holmberg (M)), svarat på tidningen frågor inför valet. Frågor framtagna av Sören Klippfjell som var grundaren av Örebros Gay Power Club och initiativtagaren till den första Pridedemonstrationen i staden den 15 maj 1971. Frågorna handlade om skolans sexualundervisning och att det då fortfarande var olika åldergräns för sexuella kontakter mellan hetero- och homosexuella. 18 för bögar och flator, 15 för straighta. I en av frågorna hade Klippfjell använt begreppet ”sexuellt avvikande”. Det reagerade Olof Palme på: Han förklarade att ”Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet” som tillsatts redan 1964 och blev klar först 1974 undvek att talat om ”sexuellt avvikande” för att ersätta med ”variationer i sexualdriftens inriktning och styrka”.
Efter att ha skrivit att ”hysa förakt och avsky för människor med en viss sexuell inriktning” var ”jämförbar med rasdiskriminering” svarar han; ”skolan måste uttryckligen ta avstånd från varje tendens till en rasdiskriminerande inställning på sexuallivets område. Skolan ansluter sig till och argumenterar för kraven på jämställdhet för kvinnan, även när det gäller det sexuella samlivet. För det sexuella samlivet gäller samma moraliska grundnormer som för andra mänskliga relationer: man är alltid skyldig att visa hänsyn och ansvar, d.v.s att ha omsorg om den andra människan.”
Om de olika åldersgränserna menar han att skillnaderna mellan hetero och homosexuella använts för utpressning; ”på den punkten har lagen icke önskvärda effekter, såväl för de homosexuella som för vissa ungdomar”. ”Själva existensen av en lag om högre åldersgräns innebär en diskriminering av de homosexuella”.
Att Olof Palme inte höll med om den då förhärskande synen om att homosexuella utgjorde en säkerhetsrisk i statetns tjänst framgår av tidigare topp-diplomaten Sverker Åströms minnen: I boken Ögonblick skrev han att han alltid varit ”noga med att informera sina högsta chefer” om sin läggning. Såväl statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme som utrikesminister Östen Undén skall ha ”ryckt på axlarna” åt talet om hans sexuella läggning som problematisk.
I samband med valet 1979 skriver så Olof Palme ett utförligt brev till Robert Sandström och tidningen Revolt. Sandström ville veta, irriterad över den socialdemokratiska partiets lama engagemang, var partiet stod ”när det gäller homosexfrågorna? Vad är ditt parti beredd att göra för oss. Hur vill Du motverka diskriminering mot homosexuella, så att vi kan åtnjuta samma trygghet som heterosexuella, när det gäller bostadsbidrag, arvsfrågor, vårdnadsrätt av barn, bostad, arbete etc?”
Så här svarade Olof Palme:
”Först tack för välgångsönskningarna i Ditt brev. De värmer och kan behövas i en av de hårdaste valrörelser som arbetarrörelsen någonsin haft att utkämpa.
Av Ditt brev framgår att Du, efter en Expressenartikel, hyser djup oro för de homosexuellas situation i framtiden. Jag hoppas och tror att Dina farhågor skall vara ogrundade. De senaste årens öppenhet kring homosexualitet och de homosexuellas villkor tror jag ökat kunskaperna om era villkor. Det hindrar inte att jag delar Din uppfattning att homosexuella i allt för många avseenden är diskriminerade.
Det skall medges att socialdemokratin under tidigare år kunde och borde ha gjort mer för att förändra och förbättra villkoren för de homosexuella. Själva har ni bidragit med en större öppenhet som jag tror gagnat era angelägna krav. Det är en viktig uppgift även för framtiden.
Den socialdemokratiska politiken har alltid syftat till att skapa större rättvisa och trygghet i samhället. Till varje reform har knutits förhoppningen att förbättra villkoren för flertalet och undanröja orättvisor. Till övervägande del har det arbetet krönts med framgångar. Ändå kan vi konstatera att många orättvisor kvarstår. Till dessa räknar jag den diskriminering som alltjämt drabbar homosexuella på olika sätt.
När socialutskottet tillstyrkte kravet på en särskild utredning för att kartlägga de homosexuellas villkor i Sverige, var det ett uttryck för att vi skulle skaffa kunskaper som gör det möjligt att snabbare undanröja kvardröjande diskriminering och orättvisor som drabbar homosexuella.
Du önskar konkreta besked om var socialdemokratin står i flera frågor. Låt mig börja med rätten till arbete och bostad.
Allas rätt till arbete har, som Du känner till, alltid varit ett viktigt mål för den socialdemokratiska politiken. Det var möjligt att värna sysselsättningen genom en ansvarsfull politik under tiden vi var i regeringsställning. Vi fullföljer nu den politiken i oppositionsställning. Den borgerliga regeringens ekonomiska politik leder inte bara till ökade klyftor i samhället, utan den äventyrar också sysselsättningen för stora grupper i samhället. Därför har vi också skarpt kritiserat de borgerliga partierna för denna oansvariga politik. Utgångspunkten för det socialdemokratiska alternativet har varit att vi dels vill skapa större rättvisa mellan olika grupper, dels vill värna sysselsättningen genom att fullfölja vår politik för arbete åt alla. Den ekonomiska politiken och sysselsättningsfrågorna är, som Du vet, också två av våra viktigaste frågor i valprogrammet.
Naturligtvis kan vi inte acceptera att någon förvägras arbete på grund av att hon eller han är homosexuell. Inte heller skall någon förvägras rätten till bostad av den anledningen. Jga har själv ingripit när något sådant fall av diskriminering kommit till min kännedom och inom min räckvidd.
Du vill också ha ett konkret besked när det gäller bostadsbidragen. Vi har föreslagit riksdagen att en översyn av bostadsbidragen skall verkställas för att åstadkomma en större rättvisa. Vi vet ännu inte hur riksdagen kommer att ställa sig till vårt förslag. Däremot har jag uppmärksammat de socialdemokratiska ledamöterna i civilutskottet på de problem som Du pekat på när det gäller bostadsbidragen.
Dina frågor om vårdnadsrätt och arvsfrågor är däremot lite mer komplicerade att svara på i brevform. Där hoppas jag emellertid att den utredning som kartlägger villkoren för de homosexuella snabbt skall redovisa sitt arbete så att konkreta förslag tillåtgärder kan diskuteras. Jag har bett Sven Aspling, som är ordförande i socialutskottet, att fortlöpande hålla kontakt med utredningen. Han har också lovat ställa upp för diskussioner om vilka konkreta åtgärder som kan vidtas för att snabbt komma till rätta med den diskriminering som ni alltjämt utsätts för.
Med vänlig hälsning
Olof Palme”
