RFSL Ungdom om HBTQI-mötesplatser: Pengarna krymper – behoven ökar

Efter den kartläggning som QX gjort om stödet till unga hbtqi-personer ser ut runt om i landet har vi pratat med både kommuner och ungdomar. Men vad säger organisationen RFSL Ungdom om det här? Vad är deras roll i samhället och hur kan de stötta kommuner som känner att de inte har rätt verktyg för att driva frågan.

Elias Fjellander, förbundsordförande för RFSL Ungdom understryker betydelsen för barn och unga att ha ett andningshål och en trygg inkluderande mötesplats. Även om verksamheterna ökat i antalet senaste åren så finns det fler utmaningar. Han menar att det inte är någon nyhet att tillgängligheten skiljer sig mellan olika delar av landet. Inte minst på landsbygden där avstånden är större. Det viktigaste är inte vart verksamheterna ligger utan att det finns möjlighet att ta sig dit. Under ett av hans besök i en kommun i norra Sverige träffade Fjellander ungdomar som beskrev problematiken att ta sig till närmsta hbtqi-mötesplats.

– Även fast de faktiskt hade en plats att åka till i grannkommunen så gick deras buss för att ta sig hem femton minuter efter att skolan slutat. För ungdomar som inte vill skylta med att de besöker mötesplatserna blir det här ett problem, säger Elias Fjellander.

RFSL:s motto är “stolta, fria, trygga HBTQI-personer”, men så ser inte verkligheten ut för många.
– Hur fri känner man sig om man inte kan gå till en verksamhet utan att behöva tänka på säkerheten, frågar sig Fjellander. Att inte ha möjlighet att ta sig till platser och verksamheter, trots att det finns, kan bidra till den enskilda personens psykiska hälsa. Vilket kan leda till både ensamhet och isolering.

Ekonomin och resurser bidragande faktor

Precis som många av kommunerna beskrivit det så finns det en snäv budget och ont om resurser. Den här problematiken finns även hos RFSL Ungdom berättar Elias Fjellander. Lokalföreningar som är ideellt drivna får problem när det är en liten budget att förhålla sig till. Han menar att kommunerna ibland ställer högre krav för att ge ekonomiskt stöd än statliga myndigheter.

– Det blir märkligt när en liten lokalförening med liten och tajt budget har högre administrativa krav på sig än vad ett stort nationellt förbund har. Då är det något som inte stämmer.

Trots de menar Elias Fjellander att ett lagkrav om att hbtqi-mötesplatser ska finnas, inte är rätt väg att gå.

– Jag tänker att det vore en märklig fråga att lagstifta om. Jag ser hellre på permanent lösning av de uppdrag som finns hos bland annat MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, gällande inkluderande skolmiljö och fritidsverksamhet för hbtqi-unga.

Uppdragen innebar bland annat att kommuner kunde få hjälp att starta upp fritidsverksamheter genom bidrag från staten. I samtal med kommuner såg RFSL Ungdom ett intresse och vilja om att erbjuda unga hbtqi-personer en trygg och rolig fritidsverksamhet. Med hjälp av regeringen fattades beslut om bidrag som kommunerna i sin tur kunde söka. Den här typen av insatser vill Elias Fjellander ser mer av i framtiden.

– Det är ett fint exempel på partnerskap mellan staten, kommunerna och civilsamhället där alla har olika roller men samma mål.

Hos RFSL Ungdom, precis som hos kommunerna, är även resursfrågan en stor faktor för att kunna stötta barn och unga i sitt engagemang. Även om viljan och drivet finns ute i samhället finns inte den ekonomi eller personalstyrka som krävs för att bistå alla som stäcker ut en hand om ber om hjälp.

– Pengarna kryper och kraven höjs. Vi har inte möjlighet att ge det stödet som vi önskar vi kunde ge, säger Fjellander.

“Det blir en ohållbar situation med eldsjälar”

En annan avgörande faktor är hur arbetet kring hbtqi-frågor organiseras lokalt. I många kommuner är hbtqi-verksamheter starkt beroende av enskilda engagerade personer.

– Det är vanligt att det blir eldsjälsdrivet. Vilket i grunden självklart är positivt. Det är fantastiskt att människor väljer att engagera sig, säger Elias Fjellander.

Samtidigt pekar han på baksidan av att det allt för ofta hänger på den enskilda individens engagemang. Det blir resultatet när kommuner inte har ett tillräckligt systematiskt arbete i det här frågorna menar Fjellander.

– När verksamheter måste förlita sig på en person blir de i längden en ohållbar situation.

För kommuner som idag helt saknar verksamhet och inte arbetar med frågorna kan ett första steg kännas som det största steget. Men Elias Fjellander menar att det gäller att varje kommun hittar sitt eget sätt att arbeta med frågorna. Varje kommun har olika förutsättningar och olika resurser. Ett första steg kan vara att kontakta RFSL Ungdom. Men framförallt att lyssna på ungdomarna i kommunen.

– Det är viktigt när man utformar verksamheter att man lyssnar på invånarna. Vad saknar barn och unga? Ta hjälp från oss på RFSL Ungdom och våga sträcka ut handen till grannkommunerna. Det är dumt att uppfinna hjulet på nytt när hjälp finns att få.