QX:s kartläggning av hbtqi-verksamheter i Sveriges kommuner visar att tillgången till trygga mötesplatser för unga är begränsad. Endast runt 80 av landets 290 kommuner erbjuder i dag någon form av verksamhet eller mötesplats för unga queerpersoner.

I Strömstad finns en av dessa platser. Regnbågscaféet har blivit en viktig samlingspunkt. En plats som för många betyder mer än bara fika och umgänge. Det är en trygg punkt i vardagen. Samtidigt väcker det frågor.

QX har pratat med Nora, Selma och Simon. Deras berättelser handlar om gemenskap och trygghet, men också om en känsla av att kommunen inte prioriterar hbtqi-frågorna.

För Nora, 14 år, är Regnbågscaféet en självklar del av vardagen.
– Det är ett ställe där jag kan hänga med andra i communityt istället för att bara vara hemma. Jag skulle bli ledsen om det försvann. Det är en plats som behövs, säger hon.

Hon beskriver caféet som en trygg miljö där hon kan vara sig själv utan krav.

Selma, också 14 år, delar bilden av Regnbågscaféet som en viktig fristad.
– Det är en plats där man får en paus och slipper tänka på annat. Man kan bara vara med sina kompisar, säger hon.

Samtidigt lyfter hon ett problem: att många unga inte ens vet att platsen finns. Hon upplever att man måste nästan känna folk som redan är där för att få reda på att platsen finns.

– Informationen når inte ut. Det borde synas mer, till exempel på reklamskärmar i stan, säger Selma.

Simon, som snart fyller 20, beskriver Regnbågscaféet som avgörande för hans välmående.
– Det betyder väldigt mycket. Det är så fin gemenskap och jag har fått kompisar som jag umgås med utan någon press. Jag känner att här hör jag hemma.

Han minns hur nervöst det var första gången han gick dit och hur det snabbt förändrades till en självklarhet.

– Nu är jag där i princip varje gång det är öppet.

Samtidigt är hans bild av kommunens arbete tydlig: Det görs för lite, och det lilla som görs är inte särskilt bra.

För honom är Regnbågscaféet i princip det enda stödet. Både Selma och Simon vittnar om att skolan pratar för lite om ämnet. Att det behövs involveras mer men att samtidigt får det inte kännas utpekande.

– Om man pratade om det oftare skulle det kännas mer naturligt. Nu blir det lätt något stelt eller utpekande, säger Selma.

Hon upplever inte att kommunen är direkt negativ, men heller inte direkt engagerad. Att kommunen skulle kunna göra mycket mer är något som alla tre håller med om.

Avståndet avgör

Både Selma och Nora säger att de troligtvis inte hade tagit sig till en annan kommun om caféet inte fanns. Avstånd, osäkerhet och brist på sammanhang hade blivit hinder. Simon däremot hade försökt men att med avstånden blir det svårare. Det gör den lokala verksamheten ännu viktigare.

Trots kritiken, att kommunen gör för lite, är alla tre överens om en sak: Regnbågscaféet fungerar och arbetet bakom betyder mycket. Här finns gemenskap, trygghet och en plats att vara sig själv på.

– Vi sitter inte bara med mobilerna, vi umgås på riktigt, säger Simon.

När ungdomarna själva får formulera vad de vill säga till politikerna handlar det inte om detaljer, utan om prioriteringar.

Varför satsas det inte mer?
Varför syns inte frågorna tydligare?
Och varför känns det som att en så viktig plats får klara sig nästan på egen hand?

För ungdomarna i Strömstad är svaret enkelt:
Regnbågscaféet behövs, men det räcker inte.