Sveriges största Gaynyhetssajt
– över 90.000 besökare per vecka!
– över 90.000 besökare per vecka!
Onsdag 10 mars 2010
Bloggar på www.finest.se/transsexuell
Vanessas hemlighet: föddes som kille
Vanessa och jag fnittrar medan vi utbyter sminktips och skvallrar om hur det känns att få orgasm som kvinna. Och det är inget märkligt med det. Bortsett från att Vanessa tidigare hette Alvaro – och levde som kille. Ni som var på GayGalan såg henne på scenen som prisutdelare i kategorin Årets gayklubb.
– Jag vill inte dölja mitt förflutna, det är en del av mig. Jag är allt det här. Jag har levt som kille, nu lever jag som tjej. Och jag tycker om alla delar av mig själv, säger Vanessa, som är helt öppen med att hon är transsexuell.
Hon föddes för 26 år sedan i Chile som kille och fick namnet Alvaro. Hennes mamma är mestis, vilket gör henne till en fjärdedels mapucheindian. Det syns om inte annat på det långa tjocka håret som täcker hela ryggtavlan, och trots att Vanessa aldrig levt i indiankulturen har hon haft med sig den som en styrka. En lärare sa en gång att hon skulle hota med att skalpera dem som var elaka mot henne i skolan. Dessutom har mapucheindianerna en tro på att man kan ha två själar, att det kan finnas en man och en kvinna, i samma kropp.
– Jag föddes som kille och tänkte aldrig att jag var i ”fel kropp”, jag ville bara vara tjej och ha allt det som tjejer har.
Nu har hon det. Och ibland mer.
– Det är lätt att man blir stereotyp som transsexuell. Man har längtat så mycket efter allt det som man inte har haft. När man äntligen får det vill man ha allt, helst på en gång. Längst hår, mest smink, målade naglar, störst bröst, glittrande smycken och kortast kjol!
När Vanessa var liten var hon som en typisk fjolla. Hon lånade sin mammas kläder och när hon klädde ut sig till tjej fick hon höra av en kusin att det var fel. ”Ska du bli bög när du blir stor?”, sa han hånande.
– Fast jag visste att jag inte var bög. Jag var en kille som ville vara med killar, men inte som kille, utan som tjej.
Hur reagerade övriga familjen?
– I början var det ingen annan som sa något. Mamma köpte dockor till mig och lät mig vara flickig. Men efter ett tag förstod hon att något var fel och skickade mig till en psykolog.
Vad var det som hände som fick henne att reagera?
– Jag satte mig ner som en tjej när jag skulle kissa.
Men som sexåring var det inte lätt för Vanessa att förklara sina känslor för psykologen. Hans förklaring blev att hon saknade manliga förebilder.
Vid den här tiden bodde Vanessa i Sverige med sin mamma och lillebror. Situationen i Chile hade varit svår, mamman blev utnyttjad och misshandlad, så hon skiljde sig och stack. Kvar i Chile blev Vanessas pappa och storebror. I Sverige flyttade den nya lilla familjen runt mycket, som ”zigenare”. Det blev ett par år i Rosengård, sedan gick flytten vidare, och Vanessa kunde aldrig leva ut någonstans.
– Det var alltid jobbigt i skolan, alla märkte ju hur det stod till med mig. På mellanstadiet klippte jag mig i en Robyn-frisyr.
Vanessa skrattar samtidigt som hon för upp handen till håret och fejkar en lång snedlugg.
– De kallade mig bög och fjolla. Men jag trotsade dem.
Kände du dig inte mobbad?
– Jag kände mig aldrig som ett offer. Min mamma hade lärt mig att vara stark. Däremot kände jag mig alltid utanför. Speciell. Annorlunda.
Vad hade du för kompisar?
– Jag umgicks mest med min äldre kusin. Sedan lekte jag med barnen som hängde på gården. Men jag hade inga bästisar.
Kunde du prata med någon om vad du kände?
– Nej.
Hade du någon förebild, någon som var som du?
– Ingen. Jag visste inte ens att det fanns fler som kände som jag.
Vändningen kom med internet.
– Thank god for that! När jag var femton hittade jag till RFSL chatten och träffade en jättefjollig kille som var intresserad av mig. Jag var inte intresserad av honom, men vi blev vänner och det är tack vare honom som jag kom in i gayvärlden och vågade komma ut.
Tillsammans med sin nya vän vågade Vanessa gå ut som tjej. Tidigare hade hon bara klätt sig i tjejkläder hemma.
– Vi gick inte ut som dragqueens. Vi hade peruker, smink och tjejkläder men ville bara se ut som vanliga tjejer.
Du säger att du inte var intresserad av den här killen, träffade du några andra killar under den här perioden som du var attraherad av?
– Ja, jag träffade lite killar. Och jag hade sex med en kille. Bögsex får man väl kalla det. Jag hade lätt för att träffa killar och hade kunnat få ett bra bögliv, men jag gillade det aldrig. Framför allt inte…
Här gör Vanessa en paus. Sedan lutar hon sig fram mot mig och sänker rösten för första gången innan hon viskar:
– … framför allt inte att bli avsugen. Det var verkligen inte min grej.
Tjejer, vad hade du för relation till dem?
– Jag var snygg som kille och det fanns tjejer som var intresserade. En tjej våldtog mig nästan när jag var 16 (skrattar), men det gick inte. Jag fick inte stånd. Så här i efterhand kan jag ångra det för om jag hade klarat av det skulle jag ju liksom ha gjort allt.
Men det gick inte att leva som kille. Varken som bög eller straight.
– När jag började nian försökte jag verkligen. Jag klippte av mig Robyn-luggen och bestämde mig för att se ut som en kille.
Anpassningsförsöket fortsatte under hela första året på gymnasiet, där Vanessa pluggade informationsteknik och gjorde allt för att anpassa sig, men det föll.
– Jag orkade inte. Till slut orkade jag inte gå kvar i skolan heller, så jag hoppade av, och då började allt drama.
Dramat uppstod när hennes mamma upptäckte att hon gick ut som tjej. Kläderna blev mer och mer feminina och ibland satt det kvar sminkrester efter nattens äventyr. Hon tyckte att Vanessa var alldeles för ung för att vara i gayvärlden och när hon fick veta att hon ville operera om sig blev hon galen.
– Jag hade kommit i kontakt med en läkare och börjat min utredning. När jag berättade det för mamma att jag skulle göra en könskorrigering blev hon tokig, och slängde ut mig.
Vanessa var nu bostadslös, 17 år och pank.
– Men det löste sig. Jag tog ett jobb på ICA och flyttade hem till en kompis.
Hur var det att gå i utredning?
– Hela utredningen var en ren lögn. Jag ljög och sa att jag redan hade levt som tjej i ett år för att påskynda utredningen, trots att jag jobbade på ICA, som kille.
När Vanessa fyllde 18 fick hon börja ta kvinnliga könshormoner. Samtidigt flyttade hon till Göteborg och började ett nytt liv, som kvinna.
– Jag gick ut på Park Lane, som jag hade drömt om…
Men att komma till en ny stad var inte bara fest. Vanessa kände ingen och medan de andra i hennes ålder var ute och roade sig satt hon mest hemma i sin lilla lägenhet i förorten och väntade på att tuttarna skulle börja växa.
– Jag kunde börja gråta för ingenting. Det är hemskt att ta hormoner i början innan kroppen ställt om sig, mycket värre än att ha mens och att vara gravid, enligt läkaren som behandlade mig.
Träffade du någon under den här perioden?
– Jag hade internetdejter, men man är ju så naiv när man är ung. Första gången jag träffade en kille via internet gick det inte alls bra. Han var jättesnygg och vi gick hem till honom och jag hade aldrig någonsin upplevt någon passion eller besvarad kärlek tidigare och visste inte alls vad jag skulle göra… så till slut sa jag bara till honom som det var.
Han visste inte att du var transsexuell?
– Nej nej, jag hade träffat honom på Aftonbladets chatt och sagt att jag var tjej. Och han blev så arg… Men sedan gick jag över till Qruiser och skapade en profil där jag skrev att jag är trans och då gick det mycket bättre.
Vanessa träffade sedan en kille via Qruiser som gillade henne som ladyboy, men det var ingen bra lösning. Dels för att hon aldrig ville bli påsatt som kille, men det var inte allt.
– Min erfarenhet av män som gillar ladyboys är att de har problem med sig själva. De vill ha snopp men vågar inte gå hela vägen, så de tar en genväg genom att kunna ha en snopp och samtidigt titta upp på en tjej.
Efter att ha genomgått alla undersökningar och blivit godkänd av det rättsliga rådet fick Vanessa börja operera om sig. Hon beskriver det som en lång process med mycket byråkrati och tycker att det behövs mer flexibilitet och individuella bedömningar.
– Reglerna behöver uppdateras. Det viktigaste är att man får sin diagnos, efter det finns det ingen anledning att vänta. Och jag fick min diagnos snabbt.
Har du aldrig funderat på om du skulle ångra dig?
– Aldrig aldrig! Det där är så klyschigt. Som transsexuell har man längtat efter det varenda dag i hela sitt liv och vill ingenting annat.
När det var äntligen var dags för Vanessas stora operation träffade hon en pojkvän. Och hon lyckades dölja allting. Med hjälp av en trosgördel som sitter åt hårt och en lögn om att hon var oskuld kunde de till och med ha ett slags sexliv, innan operationen.
– Jag gjorde som transor gör, stoppade upp kulorna i hålorna och tejpade tillbaks snoppen. Och när det närmade sig operationsdatum sa jag att jag skulle åka till Stockholm och träffa min släkt.
Vad hände när du kom tillbaka?
– Han märkte ingenting. Jag blev av med oskulden som tjej vilket var väldigt oromantiskt. Det gjorde mest väldigt väldigt ont, det ömmade i flera veckor. Det är så i början. Sedan berättade jag till slut. Det gick bra. Han trodde att jag var döende eller nåt så han blev glad för att jag ”bara” var transsexuell.
Men andra pojkvänner har inte tagit nyheten lika bra. Efter att ha gjort slut med den första på grund av att hon ville flytta utomlands, och efter att ha levt det glada livet i Spanien och Ibiza, kom hon till London och träffade en kille som blev oerhört besviken när hon väl kom ut.
– Hade det inte varit för hans reaktion kanske jag inte hade varit här i dag. Jag tänker aldrig mer ljuga om det. Jag behöver vara helt öppen med den jag är, både för min egen skull och för alla andras. Och för att alla som är i den situation som jag var i när jag växte upp ska ha en förebild och slippa vara så ensamma som jag var.
Vanessa lever i dag som öppet transsexuell och har en bra relation med sin familj.
|
Magda Gad |
 |
|
magda@qx.se |
Ålder: 26
Född: Chile
Kom till Sverige: För 24 år sedan
Bor: Stockholm
Civilstånd: Singel
Yrke: Undersköterska
Fritidsintressen: Skriva
Bloggar på: www.finest.se/transsexuell
Aktuell: Har skrivit en bok om sitt liv och söker ett förlag som vill ge ut den samt har vänt sig till SVT för att göra en dokumentär
Annons
Oliver Warren lyfter unga brittiska designers
LONDON.När gaytidningen Attitude släppte sitt Sex-nummer tog de hjälp av filmaren Oliver Warren. Och när QX la upp You Tube-länken small det till rejält! Här ser du han sygga modevideo för Fashion156.com
