Ditt tåg går om en timme, berätta hur det kom sig att boken ”No tears for queers” som skrivits av Johan Hilton och som handlar om hatbrott mot homosexuella har blivit teater.
– Boken kom ut 2005 och jag minns hur jag liksom drog mig för att läsa den, den låg där som ett blåmärke på nattduksbordet. Men så gjorde jag det i alla fall och det första som hände var självklart att jag, som många andra, blev känslomässigt drabbad. Boken gör ju ont att läsa. Men snabbt kände jag också ”det här borde man kunna göra något på”. Så jag började fundera på hur man skulle kunna översätta den till en pjäs. Och idag är vi där. Men det är ju stor skillnad på min första tanke om hur det skulle kunna se ut på scenen och hur det ser ut idag, men det var ändå ett frö.
Mårten sprang av en slump in i Johan Hilton på en grässplätt utanför PridePark för två år sedan. Han tog chansen och gick fram till honom och presenterade sig och sin idé.
– Jag berättade att jag jobbade som skådespelare på riksteatern, att jag läst boken och att jag ville gå vidare och göra teater på den. Jag ville bara veta om han ställde sig positiv till att jag i alla fall gick vidare med det. Och det gjorde han, och jag såg till att han fick träffa min chef och så var det på bana.
Johan ville inte skriva manus till teateruppsättningen. Det arbetet hamnade hos Mattias Brunn, som Johan jobbat med i P3.
– Mattias var teaterföreningarnas darling ute i landet efter sin uppmärksammade och omtyckta pjäs ”…efter Fredrik”. Såg du den? Den var helt fantastisk.
Pjäsen No tears for queers är en del av ett större projekt om kön, manlighet och identitet för en gymnasiepublik. RFSL Ungdom anordnar samtalsgrupper efter föreställningen och Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”In hate we trust” visas i samband med uppsättningen.
Pjäsen är 90 minuter lång och ska spelas närmare 100 gånger runt om i landet i höst och vår. Pjäsen har ett något annorlunda upplägg, från att börja som en “reading” spelas fler och fler scener upp av skådespelarna för att avsluta i ett kaos.
– Men vi ville i möjligaste mån undvika att ”gestalta” själva misshandeln, man får liksom inte se någon som kommer spingande med kniv. Det kan lätt bli lite fånigt. Vi gör det på andra sätt.
Och kritikerna var lyriska efter premiären: ”Våldsamt berörande”, ”En mycket stark upplevelse”, ”Lysande teater ” och ”Så otroligt bra gjort”..
Hur var premiärnerverna?
– Jag har arbetat med projektet i två år, räknat från att jag kom upp med idén. Plötsligt blev det skarpt läge och vi skulle upp till bevis. Det är klart att det pirrar till då. Det var viktigt, för alla inblandade, att pjäsen verkligen skulle kommunicera på alla plan, intellektuellt och känslomässigt. Så för att svara på din fråga Anders (skrattar), nerverna var där. Med all sin tydlighet.
Hur känns det dagarna efter premiären?
– Responsen på premiären var enorm. Känslan nu är en blandning av tacksamhet, lättnad och trötthet. Vi har jobbat så intensivt dom sista veckorna så det är först nu jag kan andas ut ordentligt. Tror att jag behöver en ordentlig natts sömn just nu men sen börjar allvaret igen. Vi ska ju turnéra med förställningen fram till april 2010 så det det gäller att mobilisera energin. Full fart framåt.
Och ni har fått fina recensioner, brukar du läsa recensioner?
– En del skådespelare läser aldrig recensioner. Varken dom bra eller dåliga. Jag gör det. Om det finns en tydlig agenda med uppsättningen och man känner sig grundad i pjäsidén så tycker jag att det är spännande att höra vad publiken och recensenterna gör för reflektioner.
Boken känns ju som du själv sa ”som ett blåmärke på nattduksbordet”…. Lämnar man föreställningen och känner att jorden är en rätt rutten plats att bo på eller finns det något ljus?

– Jag hoppas man ska finna styrka. Vi satte ju ribban rätt högt och ville skapa nationell debatt om hatbrott och jag tror och hoppas att man som publik ska reagera i handling. Vad har jag för del i det här? Hur påverkas jag av mansbilden? Vilken del har jag av upprätthållandet av mansbilden? Oavsett om man är hbt eller inte så är man ju med i skapandet av mansbilden. Vi vill med den här föreställningen synliggöra hela fenomenet.

Föreställningarna av ˝No tears for queers˝ i höst hittar du i QX GayMap:


FAKTA: MÅRTEN ANDERSSON
Ålder: 38. Bor: Stockholm. Civilstånd: Sambo med Christopher. På fritiden: Konsumerar jag kultur, vänner och familj. Dold talang: Jag är en jävel på att laga mat. Läser: Manus, manus, manus. Mest spelade låten i min iPod: Jag har ingen iPod. Senast sedda film: Almodóvars Brustna omfamningar. TV-serie jag följer: Six feet under, har sett alla fem säsonger, nu följer jag Dexter. Bästa teaterpjäsen jag sett: Senaste pjäsen som jag tyckte om var Ångrarna.