Bättre låtar & ett hunkigt genombrott!

Dags för vecka två på Melodifestivalen 2013 – och nu lägger SVT in en högre växel både vad gäller låtar och shownummer i programmet. Gina är fortfarande stensäker, Danny har blivit varmare i kläderna och båda imponerar stort i en storslagen Bollywood-version av In the Club.

Schlagerfansen får också äntligen sitt genom Swedish House Wives och hunkige debutanten Anton Ewald lyfter sin snygga Kempe-blingade danspop till himmelska höjder genom ett starkt dansnummer. Men mer om hur mycket vi älskar det i betygen strax.
Men vårt plussande av programmet stannar inte där. I en spinn på en idé som dök upp på QX Gaygala för några år sedan får vi se schlagerpumorna Hansson, Carson & Malmqvist göra svenska versioner av nutida pophits, en kul sketch som mynnar ut i att trion dyker upp på scen framförandes Lady Gaga – på svenska! Väldigt kul och väldigt coolt. Dessutom sockras schlagerkakan ytterligare då de senare återvänder och river av sin gamla Melodifestivaltia C’est la vie. Mumma för schlagerfans!

Sen måste vi bara rikta ett fint tack till Sean Banan som får in en liten homokamp i sin Copacabana genom att visa upp två homopappor som nämns i texten. Heja Sean!

Men nu över till låtarna som har ryckt upp sig ett snäpp i kvalité och minst åtta i folklighet den här veckan. Här är våra betyg!

Anton Ewald ”Begging”

QX QX QX QX

Ronny: Nittonåriga foxen Ewald levererar sin poppiga danslåt Begging med sån självklarhet att man vill lägga till final direkt efter titeln. Låtmässigt hamnar den mellan Aldrig aldrig med Lundstedt och Taio Cruz Dynamite, och leveransen är oerhört slick. Två dansarsnubbar som sluter upp bakom Anton efter första versen är helt rätt tänkt och det är befriande att inte se en hel trupp på scenen a´la Lindgren/Danny. Anton borde vara löjligt given i final och kommer nog att klämma in sig i toppen där i slutändan.

QX QX QX QX

Ken: Killen alla tittade på bakom Andreas Lundstedt i fjol återvänder nu till Göteborg som soloartist med sin egen modernare variant på Aldrig, Aldrig. Jag är mycket förtjust i den här Kempe/Hård af Segerstad-pennade elektro/RnB-utvecklingen av Melodifestivalens numera så klassiska killdanspop, men jag är också medveten om att den kräver ett gäng lyssningar för att sitta, en egenskap som sällan premieras i den här tävlingen. Skillnaden här heter dock Anton Ewald. Killen kn*llar ju med kameran med en intensitet som vi inte sett sedan…ja, jag vet inte när, och det borde lätt placera honom i toppskiktet i kväll.

Felicia Olsson ”Make Me Number One”
QX QX

Ronny: Felicia är en enormt skicklig sångerska och söt som spunnet socker. Men jag tycker att den här låten är en pampig variant av Jennifer Browns trista Never Been Here Before från 2009 som börjar mäktigt men som bara sedan ”flyter på”. Hade den varit med förra veckan hade den varit en Andra Chansen-contender, men i det här starka startfältet blir det tufft att ta sig någonstans. Så, Felicia adjö.

QX QX QX

Ken: Likt Sarah Dawn Finers okända lillasyster bränner Felicia av denna Bond-blingade korsning av låtskrivare-Haaukas Hold On Be Strong till Jennifer Browns MF-fiasko Never Been Here Before. Utan tvekan en riktigt vacker låt och en riktigt duktig sångerska som vore värd en skräll, men som förmodligen får svårt att hävda sig i det här startfältet.

Joacim Cans ”Annelie”

QX QX

Ronny: Joacim Cans har jag, sedan jag hörde att han ska vara med i Mello, sett som en farlig contender till en finalplats, men när jag hörde och såg den här vispoplåten kände jag mig aningen lättad. Jag tycker inte alls att det är så starkt utan väldigt bagatelligt och oförargligt. Folk omkring mig tror fortfarande på final för Cans, men jag hoppas innerligt att det inte blir så. Sen måste jag säga att det är smått komiskt att de klätt ut Cans till en direkt kopia av Lars Winnerbäck, komplett med keps, väst och blå arbetarskjorta.

QX QX

Ken: Jag förstår att det här är en musikgenre som går hem i stugorna och jag förstår att Cans är sjukt populär i samma stugor på grund av Hammerfall och Körslaget. Vad jag däremot inte förstår är varför folk verkar just gå igång så hårt på just den här repetitiva hyllningen till Magnus Johanssons hit från 1990, som låter som om Nordman belägrat Lars Winnerbäcks mindre talangfulla, bonniga kusin. Visst. Kan säkert gå långt. Men nä, bättre kan du Cans.

Swedish House Wives ”On Top Of The World”

QX QX QX QX QX

Ronny: Var ska jag börja? Med introt till Jennifer Lopez Papi rullar den största danspoppresenten i Melodifestivalen 2013 igång. Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund vill inte kalla det schlager men jag kan nog säga att det är en schlager. Fast modell 2013. Mixa Amazing och Popular och släng in lika delar Edge of Glory med Lady Gaga och Show Me Heaven med Lili & Susie och ni förstår att jag är On Top of The World när jag hör det här.
Snälla. Låt detta G:son/Boström-underverk gå direkt till final eller i alla fall till Andra Chansen (annars kommer Göteborgskravallerna pt 2 att bli verklighet på lördagkväll).

QX QX QX QX

Ken: Schlagern, genren som en gång var Melodifestivalens ryggrad och som i stort sett bara finns här, har fört en tynande tillvaro på senare år. Bespottad, hånad och skrattad åt har den och dess fans sett sig besegrade av den dansanta listpopen. Här är den dock tillbaka, uppdaterad och omkramad av exakt samma dansanta listpop, men utan att för den sakens skull tappat sina attribut synkrondans, glitter, struttande i takt och en refräng som slår dig i huvudet redan från ruta ett. De här damerna (och herrarna bakom) vet hur man gör det här. Snart vet vi om svenskarna fortfarande röstar det vidare.

Tone Damli & Erik Segerstedt ”Hello Goodbye”

QX QX

Ronny: Lyssna på Anything But You med Aleena & Stefan Andersson från festivalen 2009 så förstår ni vad vi har att göra med. Oförargligt, sött och puttrigt. Helt plötsligt har folk börjat viska om det här som en tänkbar skräll. Men nja, jag vet inte. Jag känner femma eller eventuellt Andra Chansen som bäst.

QX QX

Ken: Brukar ni lyssna på Sportradion i P4? Det här är precis en sådan där låt som man tänker de brukar köra där, men som avbryts av jingeln ”MÅL!” och tre sekunder senare har du glömt bort vad det var för låt som du lyssnade på innan. Det är en helt okej låt, paret är gulligt och här finns väl egentligen inget direkt att anmärka på mer än att det händer absolut ingenting under de här tre minuterna som fastnar i min skalle. Fint. Oförargligt. Men faktiskt inte utan en viss skrällvarning.

Louise Hoffsten ”Only The Dead Fish Follow The Stream”

QX QX

Ronny: En extremt svag tvåa ska jag säga. För ju mer jag lyssnar på det här, desto tråkigare tycker jag att det är. Det här är musik som inte ger mig någonting överhuvudtaget. Det är så lojt, ljumt och segt att jag nästan somnar. Synd, för Louise känns som en jävligt skön tjej, och hon gör ju det som förväntas av henne. Men det är bara att inse: Sval popblues med munspelsintro är inte min påse. Men en del verkar gå igång på det här och jag får väl finna mig i att det är med och småfajtas om en Andra Chansen-plats.

QX QX

Ken: Många verkar gilla den här bluespopen med sin Wicked Games-gitarrslinga, men för mig låter det här bara som ett albumspår på Louise Hoffstens kommande skiva, och inte något som ett låtskrivar-team bakom en hel tsunami av Eurovision-toppfemmor skakat fram. De som älskade Cookies N’Beans duktighet förra veckan, och det var ju en hel del, får säkert sitt behöv stillat här. Själv tar jag en liten toapaus.

Rikard Wolff ”En förlorad sommar”

QX QX QX

Ronny: Som en varm sommarvind sveper Wolffs fina visballad in på schlagerscenen och dukar av koppar och fat från ett soldränkt bord i bersån. Det här kommer att bli en sommarklassiker och alla som älskar För kärlekens skull med Gärdestad får nu en ny favorit. Om det funkar i en deltävling i februari är däremot mer tveksamt. Femma?

QX QX QX QX

Ken: En superfin ballad med en vacker text som självklart får en speciell prägel på grund av Rikards karaktäristiska röst, och som lyfter ytterligare ett snäpp när Sara Isaksson kommer in på kör mot slutet. Men om svenska folket så totalt missade Anna Järvinen förra veckan så har jag tyvärr inga förhoppningar om att de förstår det här heller. Tyvärr. Men jag gillar’t.

Sean Banan ”Copacabanana”

QX QX QX

Ronny: Sean Banan går verkligen all in i denna neonblingade cirkus. Det är folk till höger och vänster, och texten är späckad av kul referenser (och en liten homohyllning). Refrängen är visserligen starkare än i fjol, men under versen kommer festen av sig lite. Det blir liksom lite hackigt. Men det väger Herr Banan upp hyfsat bra genom att fylla varje sekund med visuella godisbitar. Hade det inte varit för att han är det största hotet mot mina hemmafruars finalplats så hade jag verkligen önskat final, nu gör jag ett Sophies Choice light och skickar honom till Andra Chansen. Men det kan säkert bli final om alla andra får som de vill. Och då är jag såklart glad för Mr Fruttis.

QX QX QX

Ken: Låt mig säga direkt att scenshowen och Sean Banans sjuka skalle som tänkte ut allt det här får QX QX QX QX QXav mig. De här tre minuterna liknar ingenting du sett tidigare i Melodifestivalen och det är bara att kapitulera för färgerna, scenografin, kläderna, statisterna, änglavingarna, konfettin och de grymma dansarna. Kudos. Vad gäller låten kan jag tycka att den vill ge oss väl mycket text för pengarna i verserna karnevalklisterrefrängen dyker upp och att jag nog tyckte att Sean den förste Banan var något bättre, men det är förmodligen en åsikt jag inte delar med 99% av landets dagisbarn…

Till final: Anton Ewald & Sean Banan

Till Andra Chansen: SHW & Joacim Cans

Femma: Louise Hoffsten

Ut: Eric & Tone, Rikard Wolff & Felicia Olsson